klassisk, klassicism


termer som beroende på sammanhanget betecknar

1 en stil kännetecknad av formell fulländning, måttfullhet, undvikande av känslomässiga överdrifter – använd som motsats till romantik; därav
wienerklassicism hos Haydn, Mozart, Beethoven.

2 I vardagligt tal en stil (eller ett verk) som är "accepterad" och "gammal" (i motsats till "modern"); så t
.ex. den klassiska sviten (t.ex. Bachs) och den klassiska konserten
(t.ex. Mozarts).

3 En stil (eller ett verk) som är "tung" (i motsats till "lätt" eller "populär") t
.ex. "jag tycker (inte) om klassisk musik". Se även neoklassicism.
PM75

har inom musiken flera skilda betydelser:

1 harmonisk, välbalanserad, med måtta i uttrycket, med naturlig självklarhet i den formella gestaltningen och med lycklig överensstämmelse mellan innehåll och form; alltså klassisk i samma mening som den grekiska antiken kallas klassisk. Ordet används på detta sätt som motsats till romantisk i betydelsen disharmonisk, sökande, känslofylld på bekostnad av den formella avrundningen. I denna mening kan man tala om flera klassiskt betonade perioder i musikhistorien, t.ex. den nederländska polyfonins samt Bachs och Händels; som den klassiska epoken framför andra betraktar man emellertid tiden omkring 1800, dominerad av de stora wienmästarna Haydn, Mozart och Beethoven (wienklassicismen).

2 Fulländad i allmänhet, utöver sin tid bestående. Klassisk blir sålunda en tonsättare eller en komposition, som visat sig övereva modets växlingar.

3 I mindre nogräknat språk kallas med drastisk generalisering all högre musik klassisk ("en klassisk bit" som motsats till dans- eller populärmusik).

– Klassicistisk kallas musik av senare datum, som starkt ansluter sig till (wien)klassikernas stil.
MO85




Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017