klangfärg


den kvalitet som utmärker en ton utförd på ett instrument i jämförelse med samma ton på ett annat; franska timbre används ibland på svenska i detta sammanhang.

Klangfärgen är beroende av övertonsseriens sammansättning. Detta fenomen har av moderna tonsättare utnyttjats genom att låta en ton eller ett ackord successivt övergå till nya instrument och så "skifta färg" (klangfärgsmelodi).
PM75

Förekomsten och styrkan av de olika, medklingande övertonerna bestämmer en tons karaktär, dess klanglangfärg. Ju högre och starkare övertoner, desto ljusare och skarpare klangfärg. Oändliga kombinationsmöjligheter finns; därav den starkt skiftande klangkaraktären hos olika instrumentarter och -exemplar, röster, spel- och sångsätt, tonlägen etc. Även vokalernas färg har samma upphov. (Vidare härom se formant.)

Klanganalys är termen för undersökning av en klangs struktur (d.v.s. dess deltoner och deras styrkeförhållanden), medan klangsyntes har till uppgift att framställa en klang av dess olika element (övertonsfria sinustoner). Detta sker praktiskt taget hos de flesta elektriska instrument (jfr. hammondorgel, ondes Martenot) och är grundläggande arbetsprincip i den elektroniska musiken. En gammal parallell härtill är mixturstämmorna i orgeln.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017