kastratsångare


Farinellimanlig alt- eller sopransångare, som förhindrats att inträda i målbrottet genom operativt ingrepp på könsorganen i tidig ålder. Förekom under 1600- och 1700-talen framför allt inom operan (Händel m.fl.).
PM75



förekom redan på 1500-talet och var mycket populära under den italienska operans glanstid, 1600- och 1700-talen. Genom en operation under gossåren åstadkoms att målbrottet uteblev och gossrösten bibehölls men i övrigt utvecklades. I styrka, välljud och teknisk färdighet (särskilt andningteknik) kunde kastratrösten avgjort bli kvinnorösten överlägsen. Berömda kastrater såsom Farinelli och Senesino hör säkerligen till de förnämsta sångare som funnits. Otaliga manliga operapartier från denna tid är skrivna för kastrater, bl.a. hos Händel, Gluck (Orfeus) och t.o.m. Mozart; de måste numera utföras av sångerskor. Även i den katolska kyrkan anlitades kastratsångare.
MO85



sångare, som före pubertetsåldern har blivit kastrerad för att hans stämma skall bibehålla sin ljusa klang. Enligt musikhistorikern Ambros skall detta onaturliga tillvägagångssätt härstamma från Orienten. Det visade sig nämligen, att haremseunuckerna ofta hade ljusa, klara och samtidigt mycket kraftiga stämmor. Under 1500-talet blev kastratsång allämt utbredd i Europa, och den gynnades t.o.m. av kyrkan, som på många håll övergick till att använda kastratsångare i körerna. Det gick mer än 200 år, innan kastratsång blev förbjuden i vår världsdel. Sista gången en kastratsångare uppträdde i Europa var 1844 i London. I Italien urartade kastreringen till ren spekulation. En mängd gossarblev kastrerade, men många utvecklades inte till sångare mer än normalt.

I många av Europas städer var det förbjudet för kvinnor att uppträda på scenen. Unga kastrater övertog då de kvinnliga rollerna, och det hände, att de spelade så bra, att folk, som inte kände till sammanhanget, verkligen trodde att det var kvinnor med ovanligt vackra röster. Som vuxen blev kastraten ofta tjock, fick kraftig bröstkorg och våldsamt utvecklade stämband. Samtidigt som rösten var hög och ljus, hade den en fast, svällande tonhöjd, som vida övergick kvinnliga sopranstämmor. Omfånget kunde variera ända från ostrukna d till trestrukna c, i undantagsfall ända upp till trestrukna e. Gamla berättelser vittnar om kastratrösternas ovanliga klangskönhet och tonhöjd.

Ett slående exempel på kastratsångarnas röststyrka har man från kejsar Napoleons kröning i Notre-Dame-katedralen 1804. I kröningsögonblicket uppstämde påvens 30 sixtinska kastratsångare sitt mäktiga Tu es Petrus (Du är Petrus). Så överväldigande stark var deras sång, att 300 franska körsångare och 80 harpspelare blev överröstade.

MV56



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985 ; Musikens Värld 1956
MusikSök 1998-2017