kantat


(av it. cantata, sångstycke) ett större körverk med eller utan solostämmor, och vanligen med orkesterackompanjemang. Detta är den vanliga innebörden av ordet, ,men det kan också ibland, som hos Bach och många andra tonsättare under 1600-1700-talen, betyda solosång utan kör.

Termen används mera sällan som titel än sin motsats sonat – men Stravinskij har skrivit en Cantata (1952) för två soloröster, damkör och fem instrument och Bartók en Cantata profana (1930) för soli, kör och orkester.

PM75

ital. cantata, betyder i våra dagar ett musikstycke, vanligen av måttlig längd men i flera avsnitt, för soloröster, kör och orkester, ibland ej olikt ett andligt eller världsligt oratorium av mindre format. Denna historiskt viktiga musikform uppstod i Italien vid 1600-talets början i betydligt enklare gestalt: som en kortare komposition i den nya "monodiska" operastilen, dock icke-scenisk, vanligen för en enda sångare och med enklaste generalbasackompanjemang (t.ex. cembalo och violoncell). Namnet cantata betyder helt enkelt ett sjunget stycke (av cantare, sjunga) i motsats till ett spelat stycke, sonata (av sonare, ljuda, spela). Kantaten övertog den tidigare madrigalens roll och hade som denna skiftande, berättande eller lyriskt, ofta idylliskt innehåll. Carissimi införde kantaten även i kyrkomusiken, och man skilde därefter mellan cantata da camera och cantata da chiesa, kammar- (d.v.s. konsert-) och kyrkokantat. Någon större olikhet innebar detta inte. Båda typerna bestod av recitativ omväxlande med arior (eventuellt samma aria ett flertal gånger); småningom tillkom stråkorkesterackompanjemang. Det stora namnet inom kammarkantatens historia är Alessandro Scarlatti, som skrev över 600 kantater. Under den italienska musikens och sångkonstens världsherravälde fick kantaten liksom den italienska operan en ofantlig spridning. Kammarkantaten uppgick emellertid med tiden i konsertarian (exempelvis har Beethovens Ah perfido kantatmässig anläggning).

Betydelse för framtiden fick i stället kyrkokantaten sådan den utvecklades i Tyskland, där den upptogs i den protestantiska gudstjänsten, underlagd texter för olika sön- och helgdagar under året. Sin höjdpunkt, förberedd av Schütz, Buxtehude och andra, nådde denna form hos J. S. Bach, som efterlämnade ca 300 kantater (av vilka 195 bevarats) för olika vokala och instrumentala kombinationer. I denna tyska kantat – liksom i de senare italienska kyrkokantaterna – tillkommer ett nytt, viktigt inslag, nämligen körsatser, som omväxlar med recitativ, arior, duetter etc; stor skönhet förlänar också de lutherska koralerna, som Bach med förkärlek på olika sätt inflätar. Kyrkokantaten försvann framemot 1800 och ersattes av en världslig kantatform med samma anläggning som blomstrade under romantikens tid (Schumann, Mendelssohn, Bruch, Brahms m.fl.). Under nyare tid har kantaten blivit ett utpräglat feststycke, som komponeras till allehanda högtider, jubileer, invigningar etc, inte minst här i Norden; det finns en stor litteratur av dylik tillfällighetsmusik.

I England har den kyrkliga kantaten genomgått en självständig utveckling och kallas anthem.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017