kanon


kontrapunktisk komposition eller del av komposition, i vilken en melodi i en stämma upprepas av en eller flera andra stämmor, som var och en inträder innan den föregående stämman slutat.

Primkanon, alla stämmor börjar på samma ton; kvintkanon, den imiterande stämman inträder en kvint högre än den första; blandad kanon, kombination av kanon med stämmor som inte ingår i kanonarbetet; canon in perpetuum, evighetskanon, varje stämma börjar om från början (se rundsång). Stämmorna kan också förskjutas genom olika tidsvärden (se augmentation).

PM75

lat. ca'non, ital. cano'ne, kontrapunktisk musikform, byggande på det strängaste slaget av imitation, nämligen upprepning av en hel stämma ton för ton i en eller flera senare inträdande stämmor. Ett exempel ger den välbekanta visan Broder Jakob, likaså de många liknande kanon, som är uppskattade inslag i nyare skol- och allsång. I sådana enkla kanon brukar stämmorna vara absolut identiska och i samma läge (unison kanon). Det finns emellertid andra former, somliga mycket komplicerade. Imitationen kan ske i ett annat tonläge, varvid man talar om kanon i oktaven, i kvarten, i kvinten etc. Det blir därvid ofta nödvändigt att halvtonerna inträffar på andra ställen, med andra ord imitationen är ej längre exakt. Vidare kan imitationen ske i längre eller kortare notvärden (kanon i förstoring, respektive i förminskning), i motrörelse (spegelkanon) eller baklänges (kräftkanon). Även flerstämmig sats kan kanoniskt imiteras (dubbelkanon), vanligast som kanon av två tvåstämmiga grupper men också som större komplex, t.ex. av fyra fyrstämmiga grupper. Därmed har man kommit till ett stadium, där de utspekulerade finesserna omöjligt kan till fullo urskiljas av det mest tränade öra; det hela blir mera ett räkneexempel än levande musik. Som sådan intellektuell förströelse har kanon verkligen använts i stor utsträckning, bl.a. av de stora klassikerna. Man hade en särskild notation, som poängterar detta; tecken angavs var de övriga skulle sätta in, såvida man inte rent av överlämnade åt läsaren att lista ut insatserna (gåtkanon). Om stämman vid slutet skulle tas om från början igen, kunde den skrivas i cirkel (cirkelkanon). Från dessa bruk att notera härstammar namnet kanon, som betyder regel och syftar på de angivna insatstecknen eller föreskrifterna.

Kanon är en mycket gammal musikform. Den enkla, folkliga vistypen därav förekom redan på 1200-talet (under namnet rondellus eller rota; dit hör den berömda engelska Sommarkanon, som redan har ganska avancerad struktur) och blomstrade i den italienska caccia under nästa århundrade. Under 1300-talets senare del började de mera komplicerade typerna dyka upp, och 1400- och 1500-talens franska och nederländska kontrapunktiker drev det spekulativa kanonkomponerandet in abstraktum. I barockens och klassicismens musik liksom i åtskilligt av den moderna spelar kanon en viss roll, däremot mindre i romantikens. De stora mästarna, framför allt J. S. Bach, har haft en förunderlig förmåga att skriva verkningsfull kanonisk sats med inre musikalisk mening.

Ej sällan förekommer, både i vokal och instrumental musik, "fri", d.v.s. ej strängt genomförd kanon eller "ackompanjerad" kanon, d.v.s. kanon med andra, fria stämmor som ledsagning. Det händer också att kanon används som komisk effekt (såsom i den engelska catch).
MO85




Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017