är ett begrepp, som
under tidernas lopp förändrat betydelse. Under generalbasepoken
(ca 1600-1750) avsåg man därmed all såväl instrumental
som vokal musik, som ej hörde hemma i kyrkan eller på teatern.
Man skilde sålunda på kammar- och kyrkosonat,
-sinfonia och -kantat (sonata etc. da camera och da
chiesa). Med
"kammare" menades ursprungligen de furstliga salonger, där
sådan musik framfördes, liksom kammarsångare, -sångerska,
och -musiker alltjämt är en hovtitel eller betecknar en
person som hör till hovstaten. Till den tidens kammarmusik räknades
alltså både orkester- och körkompositioner, men de smärre lokalerna och färre
åhörarna medförde givetvis en intimare stil än
hos kyrkomusiken. Detta intima drag är det utmärkande för
vad som numera, alltifrån 1700-talets mitt, menas med kammarmusik
– instrumental musik för en liten grupp av exekutörer, av
vilka var och en svarar för sin egen individuella stämma,
alltså ett slags motsats till orkestermusik.
Kammarmusik betraktas som
en mycket förnämlig konstart. Med sin klarhet och genomskinlighet
ställer den stora krav på kvalitet hos tonsättare
och exekutörer och lämnar föga tillfälle till
billiga effekter eller tomt klangfrosseri. Många av de stora
mästarna har också skapat en hel del av sina bästa
verk inom denna genre – bland dem Haydn, Mozart, Beethoven, Schubert, Mendelssohn, Schumann, Franck, Brahms, Dvorák, Reger och nordiska tonsättare
som Berwald, Stenhammar, Rosenberg och Carl
Nielsen – och alla strömningar och stilriktningar har sökt
sig uttryck på detta fält. I den nyaste musiken har kammarmusiken
alltjämt en central plats.
En mängd instrumentkombinationer
förekommer. Allt efter de medverkandes antal kallas ett kammarmusikverk
(lika väl som den ifrågavarande ensemblen) duo, trio, kvartett, kvintett, sextett, septett, oktett eller nonett. Är det fråga om enbart stråkar talar man om stråktrio,
-kvartett etc; om piano ingår har man en pianotrio etc. Blåsinstrument
förekommer även ehuru mindre ofta. Vanligast är stråkkvartetten,
för två violiner, altfiol och violoncell, därnäst
pianotrion – piano, violin och violoncell – samt sonater för piano och ett annat instrument (violinsonat, violoncellsonat
etc). Sonater för ett enda instrument, t.ex. piano, räknas
knappast som kammarmusik. Ett kammarmusikverk har i allmänhet
samma kompositionsform som en symfoni eller sonat och består normalt av fyra satser:
ett första allegro, ett adagio eller andante, ett scherzo eller en menuett samt en final. Barockens förnämsta kammarmusiktyp, triosonaten, har den äldre
sonatens anläggning.
MO85
