kammarmusik


instrumentalmusik av intim karaktär – i motsats till konsert- och kyrkomusik (se da camera) med få instrument (vanligen två till upp till ett tiotal) och solistisk besättning i ensemblen. Vad som skall räknas som kammarmusik är inte definitivt fastställt, t.ex. om även vokalmusik bör räknas dit osv.; se även i det följande.

Hindemith gav titeln Kammermusik åt en svit av sju kompositioner för växlande besättningar.

PM75

är ett begrepp, som under tidernas lopp förändrat betydelse. Under generalbasepoken (ca 1600-1750) avsåg man därmed all såväl instrumental som vokal musik, som ej hörde hemma i kyrkan eller på teatern. Man skilde sålunda på kammar- och kyrkosonat, -sinfonia och -kantat (sonata etc. da camera och da chiesa). Med "kammare" menades ursprungligen de furstliga salonger, där sådan musik framfördes, liksom kammarsångare, -sångerska, och -musiker alltjämt är en hovtitel eller betecknar en person som hör till hovstaten. Till den tidens kammarmusik räknades alltså både orkester- och körkompositioner, men de smärre lokalerna och färre åhörarna medförde givetvis en intimare stil än hos kyrkomusiken. Detta intima drag är det utmärkande för vad som numera, alltifrån 1700-talets mitt, menas med kammarmusik – instrumental musik för en liten grupp av exekutörer, av vilka var och en svarar för sin egen individuella stämma, alltså ett slags motsats till orkestermusik.

Kammarmusik betraktas som en mycket förnämlig konstart. Med sin klarhet och genomskinlighet ställer den stora krav på kvalitet hos tonsättare och exekutörer och lämnar föga tillfälle till billiga effekter eller tomt klangfrosseri. Många av de stora mästarna har också skapat en hel del av sina bästa verk inom denna genre – bland dem Haydn, Mozart, Beethoven, Schubert, Mendelssohn, Schumann, Franck, Brahms, Dvorák, Reger och nordiska tonsättare som Berwald, Stenhammar, Rosenberg och Carl Nielsen – och alla strömningar och stilriktningar har sökt sig uttryck på detta fält. I den nyaste musiken har kammarmusiken alltjämt en central plats.

En mängd instrumentkombinationer förekommer. Allt efter de medverkandes antal kallas ett kammarmusikverk (lika väl som den ifrågavarande ensemblen) duo, trio, kvartett, kvintett, sextett, septett, oktett eller nonett. Är det fråga om enbart stråkar talar man om stråktrio, -kvartett etc; om piano ingår har man en pianotrio etc. Blåsinstrument förekommer även ehuru mindre ofta. Vanligast är stråkkvartetten, för två violiner, altfiol och violoncell, därnäst pianotrion – piano, violin och violoncell – samt sonater för piano och ett annat instrument (violinsonat, violoncellsonat etc). Sonater för ett enda instrument, t.ex. piano, räknas knappast som kammarmusik. Ett kammarmusikverk har i allmänhet samma kompositionsform som en symfoni eller sonat och består normalt av fyra satser: ett första allegro, ett adagio eller andante, ett scherzo eller en menuett samt en final. Barockens förnämsta kammarmusiktyp, triosonaten, har den äldre sonatens anläggning.
MO85




Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017