kadens


1 en följd av ackord, som avslutar en sats eller en fras. Helkadens kallas ackordföljd omfattande subdominant, dominant och tonika, plagal kadens från subdominant till tonika; halvkadens slutar på dominanten; bedräglig kadens kallas vändningen från dominant till submediant (eller till något annat ackord som ersätter det väntade tonikaackordet); frygisk kadens ackordföljd (härledd från den frygiska kyrkotonen) som i t.ex. C-dur går till ett E-durackord. Andra ur kyrkotonerna härledda kadensbildningar förekommer även.

Märk att kvinnlig kadens inte betecknar någon särskild ackordföljd (som ovan) utan ett slutfall, där slutackordet infaller på obetonad taktdel.


2 (it. cadenza) ett fritt improviserat eller i förväg utskrivet avsnitt, som utförs av en solist i en konsertsats eller en aria etc. Förekommer särskilt i konserter för soloinstrument och orkes
ter. Kadensen kan vara skriven av tonsättaren, solisten eller någon anna tonsättare.
PM75

[kade´ns eller kada´ngs], ital. cadenza, fra. cadence, eng. cadence och cadenza med skilda betydelser (1 resp. 2 nedan), av lat. cadere, falla:

1
Slutfall, melodisk eller harmonisk vändning, som åstadkommer vilopunkt eller avslutning. Den fallande melodilinjen är karakteristisk slutvändning i de enstämmiga gregorianska kyrkomelodierna, både som definitiv avslutning på finaltonen och i de täta delsluten på olika skaltoner; därav namnet kadens. I medeltidens flerstämmiga musik stabiliserades vissa harmoniska slutformler, dock avvikande från vår tids traditionella kadenser. De sistnämnda väste småningom fram under 1400-1500-talen och blev helt dominerande i de följande århundradenas musik. Såsom tillfredställande avslutning av ett helt stycke eller en fullbordad period används helkadens (helslut): harmoniföljden dominant-tonika (D-T). Fullt avslutande är också den något mindre vanliga plagalkadensen (plagalslut): subdominant-tonika (S-T), som bl.a. kan förlänga och bekräfta helkadensen. Effektivast är emellertid den kombination av båda som utgör den fullständiga helkadensen: S-D-T; denna harmoni- eller rättare funktionsföljd är den harmoniska grundstommen i vår tonala musik (jfr. funktion). En halvperiod (försats) slutar vanligen med en halvkadens (halvslut) på dominanten (i huvudtonarten eller vid modulation i annan tonart); detta slut kräver fortsättning till full avspänning. Ytterligare kan i stället för en helkadens inträda en bedräglig kadens, när dominanten inte fortskrider till den väntade tonikan utan till ett annat ackord; den väntade avspänningen förbyts då i ny spänning, som kräver fortsättning. I den romantiska och nyare musiken förekommer de nämnda harmonierna ofta i kromatiskt förändrad form och med diverse komplikationer, vilket inte förrycker deras funktion; därjämte uppträder emellertid också andra fria kadensbildningar. I den radikalaste musiken är det traditionella kadensbegreppet däremot upplöst. Två speciella äldre slutvändningar, som bl a förekommer hos J S Bach, är frygisk kadens, d.v.s. slutfall på tersens durtreklang (i C-dur E-durs treklang), och durslutet i moll (med s.k. pikardisk ters).

2 Solokadens. Från det gamla, ännu i den italienska 1700-talsmusiken ofantligt omhuldade bruket att improvisationsartat utsmycka alla solostämmor (jfr. improvisation) härrör sig också bruket, att solisten i slutet av en aria eller solokonsertsats lämnades tillfälle att oackompanjerat ge en briljant uppvisning av sin virtuositet. Eftersom detta skedde vid en kraftig helkadens, fick denna solistrevolution själv namnet kadens. Ursprungligen var solokadenserna helt korta (i sådant skick förekom de även i sonater o.d.) men svällde snart ut till större dimensioner; varje solist improviserade eller komponerade sina egna kadenser, och tonsättaren angav endast platsen med en fermat och ev. orden "cadenza ad libitum". Ännu i den wienklassiska musiken var detta regel. Som valfria får man anse de kadenser som Mozart och Beethoven komponerade till egna pianokonserter; Beethoven skrev f.ö. också kadens till Mozarts d-mollkonsert. I sin sista pianokonsert (i Ess-dur) frångår Beethoven emellertid bruket och lämnar ingenting åt solistens egen fantasi, och i den romantiska och nyare litteraturen är kadenserna oupplösligt inkomkponerade i verket, som t.ex. i Schumanns pianokonsert (ett sentida undantag är Brahms' violinkonsert). Till de klassiska konserterna finns numera en rad kadenser ava olika tonsättare-interpreter och nya komponeras alltjämt; berömda sådana för piano har skrivits av Moscheles, Reinecke, Brahms, Busoni m.fl. och för violin företrädesvis av Joachim och Kreisler.

Ur psykologisk synpunkt kommer kadensen som konsertsatsens kulmen. En stegring upparbetas vanligen i ett tutti, som mynnar ut i ett eftertryckligt kvartsextackord på dominanten. Detta skapar en stark spänning som bakgrund för solistens ensamma, fritt gestaltade och tekniskt djärva fantasier med anknytning till satsens motivmaterial; den väntade harmoniska upplösningen uppskjutes under allehanda utvikningar, tills äntligen efter en triumfal drill på dominantseptimackordet orkestern faller in på tonikan och satsen går mot sitt effektiva slut.

Ett annat slag av solokadenser, vanligen korta, uppträder inne i satser eller verk som ett slags avbrott; dit hör de briljanta passager som rikligt förekommer i den romantiska pianolitteraturen (Chopin, Liszt) i allehanda sammanhang med utpräglad rubatokaraktär.

M085



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017