jojk


(av samiska juoigos, sjunga – obs: motsägs i mer ingående artikel nedan! – , benämning på samernas karakteristiska sångsätt. Sångerna kallas jojk (lulesamiska vuolle, nordsamiska luohti). De är improviserade med korta, enkla motiv och komplicerad rytmik. Texterna är oftast också enkla och orden fylls ut med stavelser, men episka berättelser förekommer. Jojken uttrycker känslor och stämningar och utgår från konkreta företeelser, t.ex. naturfenomen. En speciell repertoar har nåjden, den samiska schamanen. Jojkarna kan ackompanjeras av instrument, främst trolltrumma eller rasselinstrument.
BM03

Samernas traditionella musikkultur domineras helt av rösten som uttrycksmedel. Redan denna omständighet gör den mycket olik resten av folkmusiken i Norden – ja, de flesta av de musikkulturer, som finns på överblickbart avstånd. Samernas instrument har traditionellt varit få och enkla. Detsamma gäller merparten cirkumpolära folk. Det är lätt att inse varför människor i karga områden inte utvecklat användningen av instrument i någon högre grad. De flesta instrument innehåller trä och metaller, material som tryter på dessa breddgrader. Dessutom har många polarfolk fört en nomadiserande tillvaro, vilket inskränker föremålsbeståndet till det allra viktigaste.Samernas sång består emellertid inte enbart av jojk, även om jojken står i förgrunden. Av annan samisk sång än jojk kan exempelvis nämnas vaggvisor och religiös sång. Att sjunga, lávlut, är något för sig, inte detsamma som att jojka, juiogat. Sjunger gör alla folk, medan det bara är samer, kvinnor likaväl som män, som jojkar. På de olika samiska dialekterna finns ett rikt utvecklat språkbruk i anslutning till jojktraditionen. I svenskan finns av naturliga skäl ingenting av den ordfloran. När vi talar om att någon jojkar en jojk är det i stort sett all precisering svenska språket kan erbjuda.Svenskans "jojka" är som sagt hämtat från verbet juiogat, att jojka. Det en person jojkar, således motsvarande svenskans "visa" eller "sång", har olika namn på de samiska dialekterna. På nordsamiska är benämningen luohti (pl. luodit), på lulesamiska vuolle (pl. vuole) och på sydsamiska vuelie (pl. vuelieh). Man jojkar således en luohti, en vuolle eller en vuelie, beroende på det aktuella området. Eftersom det nordsamiska är dominerande inom dagens jojk, är luohti det vanligast förekommande begreppet.På egentligen alla punkter skiljer sig jojk från exempelvis vissång: funktion, röstbehandling, form och tonalitet. Dessa lika många och fundamentala skillnader gör det svårt med orienteringen för den som är ovan att höra jojk. "Allt låter lika", är den replik man ofta hör från otränade jojklyssnare, liksom från dem som inte är vana vid stråkkvartetter, spelmanslåtar eller varför inte jazz. Även om det bästa sättet att övervinna sådan desorientering är återkommande lyssning, kan kanske några fakta bidra till att skärpa hörseln.

Den väsentligaste skillnaden mellan jojk och vissång är paradoxalt nog den som inte hörs: funktionen. Jojk kan beskrivas som ett slags minneskonst. Jojk utlöser minnen, liksom minnen utlöser jojk. Med denna fängslande växelverkan bidrar jojken till att skapa minnen, men också till att hålla minnen vid liv. "Jojk är tankarnas tillflykt, dit man för sina tankar", skriver den samiske skalden Paulus Utsi mycket underfundigt. Tärnasamen Kristoffer sjulsson säger mera i klartext:

I dessa sånger uttryckte sångaren meddelst melodin sin uppfattning af en persons eller ett föremåls egenskaper äfvensom sina egna känslor för den, man sjöng om, eller de minnen, som rörde sig i sinnet vid hågkomsten af en person eller ett föremål. (1979, s.94)

En människa, en händelse, ett djur eller en plats - vanligen har jojk ett enda ämne, eller snarare är jojken ämnet i fråga. Detta förhållande speglas tydligt i språkbruket. Man jojkar inte om någon eller något, utan jojkar någon eller något. Den norske jojkforskaren Ola Graff talar om "referensobjekt", när han beskriver jojkens ämnen.Sameforskaren Rolf Kjellström har gjort en jämförelse som hjälper nutidsmänniskan att ana det som är jojkens kärna (1990). Han liknar jojken vid de fotografier på nära anhöriga som många numera har i plånboken eller på skrivbordet. Genom att titta på sådana bilder väcks tankarna på våra kära. Något liknande händer i jojksituationer.Minnet av människan, händelsen, djuret eller platsen framkallas i regel av få, men laddade element. Ett målande ord, ett läte eller en härmande melodislinga kan vara nog för att den inre bilden ska bli fullt synlig, ungefär som en karakteristisk lukt kan locka fram mycket detaljrika minnen från unga år. Detta på ytan knappa innehåll gör att jojken är förbehållen en trång krets som förutsätts dela erfarenheterna. "I en jojktext kan meningen stundom vara att berätta bara för den som redan vet", hävdar den samiske kulturpesonligheten Nils Aslak Valkeapää. Egentligen har jojken ingen publik, även om det inte är fel att jojka inför andra. Ytterst är jojken en intimkonst i ordets snävaste betydelse.Jojkens funktion har sitt ursprung i samernas förkristna syn på gränsen mellan liv och död. För samerna ansågs en människa leva så länge minnet av människan hölls vid liv, alltså oavsett om människans hjärta slog eller inte. Jojken var ett medel att hålla minnena levande, d.v.s. att låta gemenskapen även omfatta de personer som vi kallar "döda". Men det innebär inte att jojken enbart ska ses som en religiös yttring. Även om den är sprungen ur ett religiöst sammanhang, har jojken alltid haft en stor icke-religiös användning.Dess religiösa anknytning har varit som mest uppenbar hos nåjden, d.v.s. samernas förkristna motsvarighet till schamanen i Sibirien. Med ihärdig jojk och dansliknande rörelser försatte han sig i trans för att därigenom nå kontakt med gudar och förfäder. Till sin hjälp kunde han ha en spåtrumma. Med en hammare slog nåjden på trumskinnet som var rikt bemålat med religiöst laddade symboler. Trumslagen fick en liten visare att flytta sig mellan bilderna på skinnet. Det finns emellertid inga uppgifter om något musikaliskt samband mellan trumspel och jojk.- - -Vanligaste ämnet för en jojk är en person. Varje människa som räknas till gemenskapen har en egen jojk som med ett enstaka uttryck karakteriserar personen i fråga. Sådana individuella jojkar är identitetsskapande, men hjälper också den nära omgivningen att påminna sig "referensobjektets" personlighet. Ánte Mihkal Gaup från nordnorska Kautokeino, själv en nutida jojkare, kallar sådana personjojkar för en människas "innersta namn". Kaapis Jouni i Hammasjärvi nära Enare träsk, vars jojk tecknades upp av den finske musikvetaren Armas Launis, sade sig kunna "alla viktiga personers jojkar i Enare, Utsjoki, Sodankylä, enontekis, Kautokeino, Karasjokk och Polmak" – ett enormt område som Kaapis Juonis med detta uttalande påstod sig tillhöra.

Om funktionen är den viktigaste, men inte hörbara skillnaden mellan jojk och vissång är röstbehandlingen den mest uppenbara. I många avseenden befinner sig den moderna jojken långt från äldre tiders jojk, men i fråga om röstbehandling finns faktiskt en klar kontinuitet. Likaså förenas annars ganska varierande jojktraditioner av sättet att jojka. Jojk framförs med en pressad röst och trång strupe, och med en blandning av bröst- och huvudklanger. Skarpa ansatser hör till bilden – flera iakttagare har jämfört med hundskall. Sångsättet färgas dessutom av de hesa röster som är vanliga bland renskötare. Med rösten framställer jojkaren också typiska glidtoner, både till och från en central ton. Andningspauser görs ofta med tvära avbrott, nästan som yxhugg, därefter fortsätter jojken som om avbrottet aldrig ägt rum. . . . . . .
- - -
- - -

FS96



.
Länkar: jojk
Länkar kontrollerade 2015-01-01
.



Källor: Bonniers Musiklexikon 2003 ; Folkmusiken i Sverige 1996
MusikSök 1998-2017