instrumental teater


är det något diffusa namnet på en genre inom den moderna musiken, besläktad med intermedia (multimedia, mixed media), eller ett särfall därav. Instrumental teater går ut på att i ett rent instrumentalt konsertframförande införa ett teatraliskt element med musikerna själva som agerande. Företeelsen kan uppfattas som ett drastiskt uppförstorande av det (vanligen mycket blygsamma) teatraliska element som ingår i ett normalt konsertframförande. Det agerande som föreskrivs i dessa kompositioner är oftast (fastän inte nödvändigtvis) av bisarr, ibland parodisk natur. Instrumentalisterna kan byta plats, vandra omkring, företa underliga handlingar, prata, skratta, skrika, gestikulera etc, ja även aktivera publiken att på ett eller annat sätt delta i förloppet. Det är vanligen fråga om utpräglat avantgardistisk musik med t.ex. nya spelarter och inslag av improvisation.

Några inhemska exempel: Jan Barks och Folke Rabes Bolos med allehanda aktion, Arne Mellnäs' Aura, där musikerna bl.a. smäller sönder leksaksballonger, Sten Bromans Concerto för bleck, där dirigenten slår sig ner och läser en tidning medan anarki utbryter i orkestern. Som internationell föregångsman i detta liksom så många andra modernistiska sammanhang kan räknas John Cage, bl.a. med det helt stumma pianostycket 4'33. I sin mer typiska form kan instrumental teater dateras från 1960-talets början; viktiga pionjärer har varit Maurizio Kagel (Match, Sur scène), Bussotti och koreanen Nam June Paik. Liknande verk med vokal medverkan (av Bussotti, Ligeti m.fl.) har ibland kallats musikalisk teater. En närbesläktad företeelse (eller en kategori av instrumental teater) är happening, där aktionen helt dominerar och ev. inget musicerande förekommer. Denna genre hade en blomstringstid under 1960-talet. En välkänd svensk artist i alla dessa sammanhang är Karl-Erik Welin.
MO85



Källa: Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017