improvisation


improvisera: spela eller sjunga enligt fri fantasi, ej ur minnet eller från skrivna noter – ofta improviseras dock över en given melodi. Härav improvisation, som ofta används som titel på stycken avsedda att ge intryck av ögonblicksingivelse. Inom jazzen spelar improvisation en central roll. Solisten improviserar i äldre typer av jazz över en melodi eller dess ackordschema, i nyare jazz utgör ofta endast ett skalfragment eller ett rytmiskt mönster underlaget för improvisation.
PM75

fritt fantiserande, antingen helt nyskapande eller som broderier på en given stomme. Ett annat ord för improvisation är extemporering. Improvisationens konst har i gamla tider spelat en mycket stor roll; den var obligatorisk bl.a. i den tidiga polyfonins "diskantering", i den första instrumentalmusikens preludier, toccator etc. på luta eller klaver, i den engelska variationskonsten på 1600-talet, i generalbasspelet och den rikliga, fria utsmyckningen av alla sångbara stämmor under barocktiden, slutligen i instrumentalkonserternas solokadenser. Många stora tonsättare har också varit beundrade mästare i improvisation, t.ex. Frescobaldi, Buxtehude, Bach, Händel, Mozart, Beethoven, Liszt, Franck och Bruckner.

1500- och 1600-talens organister improviserade skickligt även i fugerad stil, en konst som J S Bach storartat behärskade. 1800-talets stora pianovirtuoser excellerade i improvisationer över av publiken givna temata; reminiscener härav förekommer ännu i våra dagar. Alltjämt fortlever improvisationen i det kyrkliga orgelspelet, i olika länders folkmusik och även högreståndsmusik, t.ex. i indisk ragamusik. Inom jazzen intar improvisationen en central funktion – all jazz är improviserad. I jazzmusiken kan man tala om olika improvsationstekniker: melodisk, harmonisk, modal (skalmässig), rytmisk, klanglig och fri improvisation.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017