harmonilära


(jämför harmoni), den gren av musikteorin som ägnar sig åt att analysera den musikaliska satsen ur praktisk och hantverksmässig synvinkel. Harmonisk analys bygger på en systematisk utforskning av lagarna för den harmoniska satsen, för ackordens byggnad, fortskridning m.m. Syftet är dels att ge en ökad förståelse för harmoniken, dels att ge förutsättningarna för harmonisering, arrangemang och komposition. Uppfattningen av konsonans och dissonans är grundläggande – behovet av att dissonans upplöses i konsonans ligger bakom de harmoniska reglerna. Harmoniläran grundar sig på dur/moll-tonaliteten, som uppkom på 1500-talet och var förutsättningen för den generalbaspraxis som utvecklades omkring 1600. Enligt denna betraktades treklangens grundform som den normala ackordformen. Alla ackord som avvek ifrån denna betecknades med intervallsiffror och andra tecken, som visade tonernas intervallförhållande till basstämman. Detta utvecklades till generalbasen med dess krav på att musikern skulle kunna improvisera ett ackompanjemang utifrån en basstämma där det harmoniska innehållet bara angavs med siffror i anslutning till en basstämma (besiffrad bas). I det hantverksmässiga studiet avlöstes småningom den improvisation som utövades vid instrumentet av skrivövningar, och harmonistudiet inriktades på behärskning av sträng fyrstämmig sats (koralharmonisering), tillsammans med övningar i modulation och ackompanjemang. Den harmoniska analysen är också viktig vid studiet av stilhistoria.

Det finns flera sätt att utföra harmonisk analys på, och metoderna har olika syften. Sambandet mellan treklangen och dess omvändningar samt ackordens samhörighet i ett tonalt system bethonades av bl.a. Rameau. Hans tankar togs delvis upp i stegteorin (presenterad av G. Weber 1821), där treklangerna inom tonarten betecknas med romerska siffror efter det steg i skalan där deras grundtoner ligger. Till detta kommer hjälptecken, t.ex. 0 för förminskad treklang och + för alteration. Ackordomvändningar och "ackordfrämmande" toner anges med arabiska siffror.

Mot slutet av 1800-talet presenterade Hugo Riemann funktionsläran, som analyserar harmonierna utfrån deras funktion i tonarten och till dess centrum tonikan. Funktionsläran är i dag den mest spridda och undanröjer en del av stegteorins schematiska begränsningar genom att betona det logiska sambandet mellan olika ackord och ackordförbindelser. Funktionslära och stegteori är verktyg för den teoretiska analysen. För det praktiska musicerandet används dels generalbassystemet, dels de ackordanalyser som är vanliga i jazz och rock. De anger vilka ackord som bildar den harmoniska bakgrunden till en given melodi. Alla systemen är dock i princip bara tillämpliga på dur/moll-tonalitet, d.v.s. främst på musik från barocken och framåt. Den äldre kyrkotonala musiken följer andra regler, liksom den atonalism som inleddes under senromantik och utvecklades vidare under impressionism och andra "ismer" under 1900-talet.
BM03



.
Länkar: harmonilära
Länkar redigerade 2019-11-19
.
https://musikteoriskolan.se/om%20musikteori/harmonil%C3%A4ra.html
harmony i engelska Wikipedia harmonilära i svenska Wikipedia harmonilära på Youtube                



Källa: Bonniers musiklexikon 2003