harmoni


ackord; välljudande samklang. Sedan gammalt räknas harmoni (jämte rytm och melodi) till musikens grundelement. Jfr. kontrapunkt.
PM75

(från grekiskan, eg. "hopfogning"), samklang av toner, ackord; används även i betydelsen harmonilära. Härav harmonik såsom sammanfattande begrepp för allt som rör harmonier och deras förbindande med varandra, i allmänhet eller t.ex. i en viss komposition, och harmonilära, läran om harmonierna och lagarna för det harmoniska skeendet i musiken, teoretiskt och praktiskt. Den teoretiska grundvalen för harmoniläran bildar uppfattningen av konsonans och dissonans; behovet av dissonansens upplösning i konsonans är det som ligger bakom de harmoniska lagarna och reglerna. Då dissonansbegreppet är relativt, är det tydligt att dessa lagar icke kan vara bindande en gång för alla utan förskjuts från stilperiod till stilperiod. Det finns sålunda "sträng" stil och friare stil av både äldre och nyare snitt fram till den modernaste. Uppfattningen av de harmoniska sammanhangen har utvecklats genom tiderna och framlagts i åtskilliga "system"; särskilt står emot varandra den från generalbasen härstammande mera mekaniska klassificeringen av ackorden och H. Riemanns moderna funktionslära (se generalbas och funktion). Äldre teoretiker på detta område av verklig betydelse för utvecklingen är Zarlino (1517-1590) och Rameau (1683-1764). Märkliga radikala framställningar av harmoniläran ur den moderna musikens synvinkel har givits av Arnold Schönberg och Paul Hindemith.

Här följer en kort överblick över harmonikens utveckling:

I den äldsta flerstämmiga musiken skedde övergången från planlös heterofoni till primitiv harmonik i de tidigaste organumkompositionerna (900-talet) med deras kvart- och kvintparalleller. Snart rörde man sig inom den senare organum och discantus rikligt med andra intervall, uppfattade som tillfälliga dissonanser, men först framåt 1300-talet upptäckte man tersen såsom konsonans och därmed treklangen (faux-bourdon i parallella sextackord). På treklangen och dess omvändningar bygger huvudsakligen 1400- och 1500-talens musik. Gentemot de allenarådande kyrkotonarterna arbetar sig småningom den moderna tonaliteten fram med dur- och moll och med kadenseringtonika, dominant och subdominant. Den stabiliseras under barocken, och hela tonartssystemet blir tillgängligt. Septimackord och vissa altererade ackord kommer i bruk liksom betydande kromatik och icke alltför djärv modulation. Rokokon och klassicismen medför de tre harmoniska huvudfunktionernas hegemoni och deras inordnande i en symmetrisk periodisering men knappast några harmoniska nyheter. På det sistnämnda området sker däremot under romantiken en hastig utveckling, ett utbyggande av den klassiska treklangsharmoniken med allt dissonantare klanger (nonackord, starka alterationer och förhållningsbildningar), eventuellt med fördröjd eller t.o.m. utebliven upplösning, samt riklig kromatik och modulation. Impressionismens dissonansbehandling förebådar den frigörelse från själva grundprinciperna i den traditionella harmoniken, som sker i det tidigare 1900-talets modernistiska riktningar och som sträcker sig ända till upphävande av all tonalitet (atonalismen) och till de (ur äldre synpunkt) mest hänsynslösa samklanger. I den nyare musiken, punktmusik, elektronisk musik etc, är alla harmoniska begrepp upplösta och kvar blir den rena klangen, det funktionslösa ljudet.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017