gehör


förmågan att uppfatta tonhöjder, en av de oundgängliga förutsättningarna för musikuppfattningen. Man skiljer mellan relativt gehör (uppfattningen av avstånd mellan olika toner) och absolut gehör – det senare förmågan att uppfatta och ange en isolerad tons höjd. Absolut gehör är i sin "rena" form sällsynt; i realiteten rör det sig om ett utvecklat tonhöjdsminne.
PM75

[je-]. Musikaliskt gehör innebär förmågan att skilja mellan olika iakttagna toner och att mer eller mindre lokalisera dem inbördes, i allmänhet även förmågan att återge dem med rösten. Gehör kan vara av alla grader, bl.a. med olika känslighet för intonationens renhet och olika säkerhet i att analysera samklanger. Det kan start uppövas, och sådant uppövande är en mycket väsentlig del av musikalisk uppfostran (modern term: gehörslära; hjälpmedel: solminsation, musikdiktat m.m.). Det vanliga gehöret är relativt, icke bundet till bestämda tonhöjder; en speciell begåvning är s.k. absolut gehör.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985