funktion


i tonartsbunden musik harmoniskt begrepp som avser ett ackords ställning i tonarten. Enligt funktionsläran, utbildad framför allt av Hugo Riemann, har alla ackord givits beteckningar, som hänför sig till tre huvudackord: tonika, T (c-e-g i C-dur), subdominant, S (f-a-c), dominant, D (g-h-d).
PM75

ett framför allt av Hugo Riemann utbildat harmoniskt begrepp, som av honom lagts till grund för ett i detalj genomfört, nytt harmoniskt betraktelsesätt. Enligt funktionsläran betraktas ett ackord väsentligen ur en synpunkt, nämligen förhållandet till tonarten och dess centrum tonikan; detta förhållande utgör dess funktion. Alla upptänkliga ackord ses som ett slags varianter av de tre huvudackorden inom en tonart: tonikan, dominanten och subdominanten (vilka betecknas med respektive T, D och S) och företräder dessa. Huvudackorden bildar den harmoniska kadensen (i fullständig form T-S-D-T), och all tonalt förankrad harmonisk fortskridning framstår därför som variationer av kadensen. Riemanns system syftade till att gentemot den tidigare, hantverksbetonade harmoniläran införa ett betraktelsesätt, som klargör det logiska och organiska sambandet mellan olika ackord och ackordförbindelser.

Funktionsläran med dess starka tonalitetsbundenhet har i modifierad form visat sig synnerligen lämplig för analys av de harmoniska sammanhangen i den klassiska och romantiska musiken (ungefär från Bach till Wagner). För nyare, mer radikal musik är den dock närmast oanvändbar. En nackdel är också att den i mer utvecklad form är betydligt komplicerad. Den har vunnit stor anslutning i Tyskland och även vissa närliggande länder men föga på andra håll (Frankrike, England, Amerika).

MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017