fuga


(it., flykt) kontrapunktisk kompositionstyp för ett givet antal stämmor (2-st., 3-st. o.s.v.). Viktigaste kännetecknet är att stämmorna inträder successivt efter varandra under imitation. Första temat går i huvudtonarten och kallas subjekt, nästa stämma, som imiterar den första på dominanten, kallas svar. Liknande insatser sker alternativt i de övriga stämmorna. Vanligen förekommer fullständiga expositioner i alla stämmor (i växlande ordning) under fugan, dessa skiljs åt genom mellanspel. Likaså övergår varje stämma efter att ha presenterat temat och svaret till nytt tematiskt element, kallat kontrasubjekt, vilket spelas i första stämman samtidigt med svaret i andra stämman o.s.v.

Mästare i fugans konst som Bach (se t.ex. Die Kunst der Fuge och
Das wohltemperierte Klavier) begränsar inte fugan till ett torrt mönster, vilket däremot akademiska teoretiker har gjort.
PM75

ital. fuga [fo´-], fra. och eng. fugue [fygg resp. fjog], ty. Fuge [fo´ge], den rent polyfona stilens viktigaste och högst utvecklade musikform, konstfullt sammanflätad av ett antal (minst 2, vanligen 3-5) självständiga stämmor och byggande på ett tema, som vandrar från stämma till stämma efter vissa bestämda principer. Det sistnämnda sker framför allt i expositionen och de senare följande genomföringarna, vilka tillsammans utgör en fugas väsentligaste partier. Expositionen har följande förlopp: en stämma inleder ensam med temat (subjektet), därpå insätter en annan stämma med temat i annat läge (vanligen kvintläge), medan den första fortsätter med en pregnant motstämma härtill (som om den konsekvent användes kallas kontrasubjekt), en eventuell tredje stämma gör så sin entré med temat i det ursprungliga tonala läget, en fjärde därpå i kvintläget etc., medan de förut nämnda alltjämt spinner sin melodiska tråd vidare. Temat uppträder alltså alternerande i originalläge och (oftast) i kvintläge, det senare med eventuella avvikelser beträffande intervallens storlek; de båda formerna kallas respektive tema eller dux (ledare) och svar eller comes (ledsagare). De följande genomföringarna är bildade på samma sätt, ehuru stämmorna där är verksamma även innan de övertar temat; där varieras ordningsföljden mellan stämmornas temainsatser, och framför allt skapas omväxling och utveckling genom att andra tonarter berörs. Temat kan där också få en annan form (omvändning, förminskning, förstoring) och temainsatserna kan hopträngas (trångföring), det sistnämnda särskilt som stegring mot slutet, där huvudtonarten åter uppnås och gärna får starkt eftertryck genom en orgelpunkt. Genomföringarna skiljs åt av mellanspel (episoder, divertimenti), som är friare och fantasifullare gestaltade men alltjämt rent polyfona övergångsdelar, gärna modulerade. Såväl mellanspelen som de kontrapunkterande stämavsnitten i genomföringarna bygger på smärre motiv av en viss rytmisk och melodisk enhetlighet, ofta hämtade från temat eller kontrasubjektet.

Större fugor kan ha två, tre eller fyra temata och kallas då dubbel-, trippel- eller kvadruppelfuga (se dubbelfuga); i synnerhet de båda sistnämnda kan växa ut till imposanta dimensioner (exempelvis i Bachs Kunst der Fuge och den stora orgelfugan i Ess-dur). En kontramelodi eller annan "cantus firmus" kan på ett verkningsfullt sätt inträda som höjdpunkt (t.ex. i slutfugorna i Regers Mozart- och Hillervariationer).

Fuga betyder flykt: de "imiterande" stämmorna tycks jaga och fly för varandra. Namnet användes under medeltiden för att beteckna kanon och på 1500-talet även för fritt imiterande körpolyfoni; denna stil, överförd till det instrumentala området, resulterade efter en del mellanformer slutligen i fugan. Den närmaste föregångaren var ricercaren, som hade lösare byggnad och ej fasthöll ett genomgående tema. Det var berömda italienska och tyska organister, bl.a. Frescobaldi, Sweelinck och Buxtehude, som åstadkom denna utveckling, och höjdpunkten nåddes av J. S. Bach, som i Das wohltemperierte Klavier (48 klaverfugor med preludier), den monumentala Kunst der Fuge och en rad mäktiga orgelfugor uttömt fugans yttersta möjligheter. Även körfugan bragtes till fulländning av Bach i hans kantater och passioner liksom samtidigt av Händel i hans oratorier; den odlades vidare av wienklassikerna Haydn, Mozart och Beethoven i deras körverk. Instrumentalfugan vann i viss mån insteg i den klassiska symfonin, sonaten etc; exempel: finalerna i många Haydn-stråkkvartetter, i Mozarts Jupitersymfoni, i några av Beethovens sista pianosonater, densammes
Grosse Fuge, som ursprungligen var stråkkvartettfinal. Nyare svenska exempel är finalerna i Stenhammars g-mollsymfoni och Alfvéns andra symfoni. En fugans sentida mästare var Max Reger. Det kan påpekas att fugan ej behöver vara så fruktansvärt allvarlig som mången föreställer sig; ett exempel på en synnerligen yster och lekfull fuga är den så kallade helvetesfugan ur Weinbergers opera Schwanda.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017