förstämning


1 vid stränginstrument, se scordatura

2 vid trummor spänns klangdämpande tygstycken över skinnet (denna teknik åsyftas i Heidenstams dikt Tiveden).

PM75

(uttalas även fö'rstämning) av stråkinstrument, ital. scordatura, från den normala avvikande stämning av en eller flera strängar erhållande av andra ackord och annan klangfärg. Noteringen av dylik stämma sker som för transponerande instrument, d.v.s. man anger ej den verkliga tonhöjden utan den som normalt hör ihop med respektive fingergrepp. Strängarnas avsedda stämning utsättes i styckets början i form av ett ackord. Förstämning förekommer ofta i folkmusik, ej minst nordisk, och har i konstmusiken använts bl.a. av J. S. Bach (femte violoncellsviten), Mozart (Symphonie concertante för violin och viola), Paganini, Saint-Saëns (Danse macabre), Mahler (fjärde symfonin). Halvorsen och Rosenberg (flera verk).

Förstämd i fråga om pukor eller trummor innebär sordinering genom att skinnet täcks med en duk.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985