form


planen i ett musikstycke. Termen form kan avse styckets uppbyggnad efter ett givet mönster. Då talar man helst om formtyp, formschema. Hit kan föras en rad instrumentala "former", se fuga, passacaglia, rondo, sonatform, variation. Som en motsats till detta uppträder fria, improviserade formtyper. En formbeteckning, som endast anger verkets uppdelning i ett antal sektioner, förblir mycket schematiskt. Olika kompositionstyper (t.ex. bl.a. polyfont skrivsätt) leder till olika sätt att bygga upp verket. I begreppet form ingår också verkets förlopp, med uppladdningar, kulminationspunkter och avspänningar, gestaltade med melodiska, harmoniska och rytmiska medel i samverkan. Se även tvådelad (form), tredelad (form).
PM75

i musikalisk mening kan jämföras med uppbyggnad i fråga om arkitektur (även denna term användes flitigt i överförd bemärkelse); man tänker därvid på hur de mer eller mindre olikartade detaljerna samverkar i en organisk helhet. Väsentliga för formbildningen är såväl likheter som kontraster; dessa kan i musiken ligga i melodik, harmonik, dynamik, tonarter, tempi och alla slag av uttrycksmöjligheter, t o m i instrumentation (flagrant exempel: Ravels Bolero). Det ojämförligt viktigaste av dess element är melodiken, alltifrån de motiviska smådelar, som mer eller mindre symmetriskt anordnade bildar fraser och perioder (se även melodi), till fullständiga temata och större temagrupper, som i en symfoni- eller sonatsats ställs mot varandra på olika sätt. Mycket väsentligt är, i varje fall i större kompositioner, att en viss utveckling äger rum, en stegring eller avspänning eller bådadera, ofta förlöpande trappstegsvis och känslomässigt fattade som konflikt och dess upplösning; här medverkar i hög grad nyans- och temposkiftningar, dissonansbehandling och motivisk koncentration (genomföring). I stora kompositioner, bestående av flera satser eller avsnitt, försiggår ofta en sådan utveckling även på lång sikt, de olika avsnitten emellan (synnerligen tydligt t.ex. i Beethovens femte symfoni).

En grundprincip för den melodiska formbildningen både i smått och stort är upprepning. När den kombineras med kontrastprincipen, kan man möta dels ett alternerande av olika melodiavsnitt eller temata, dels upprepningar med förändringar (variationer). En påtaglig skillnad finns mellan den klassiska symmetriska melodibildningsprincipen, där de nämnda principerna är grundläggande, och den äldre melodiska "fortspinningen" (se melodi), där upprepningen och i synnerhet kontrasten ej har samma konstruktiva betydelse. Samma skillnad kan man iaktta även i större format, i huvudsak mellan nyare och äldre musik. Den fortspinnande principen dominerar ända till barocktidens slut. Särskilt är den knuten till vokala musiktyper, där texten ofta helt bestämmer formgivningen, framför allt till recitativet. Inom denna kategori finner man emellertid tidigt i stället för direkt upprepning två andra i viss mån formbildande element, dels fasthållandet vid en cantus firmus (organum, den tidiga motetten), dels imitationen (den senare motetten, ricercar, fuga). Smärre upprepningsformer förekommer i betydande utsträckning redan i den gregorianska sången; en stark blomstring fick de i den tidiga världsliga musiken hos trubadurer och trouvèrer (särskilt olika refrängtyper; se även barform) samt i dansmusiken.

I vår nutida musik alltifrån wienklassicismen ansluter sig uppbyggnaden i större format i mycket stor utsträckning till de småningom utbildade musikaliska formtyper, som ingående behandlas i varje kompositionslära. De är att betrakta inte som ortodoxa tvångsmönster utan snarast som beprövade standardmodeller, vilka kan användas med full frihet men har stått sig tack vare sin psykologiska allmängiltighet. Med stark generalisering kan de viktigaste av dem schematiskt framställas på följande sätt (upprepningarna av olika avsnitt framgår av bokstavsbeteckningarna).

I. Enkla (ensatsiga) former:
Tvådelad visform: a b, event. ||:a:||:b:||
Tredelad visform: a b a; ||:a:||:ba:||
Rondoform: a b a c a (b a)
Sonatform: ||:a b:|| c a b (där c = genomföring)
Variationsform: a a1 a2 a3 ...

II. Cykliska former, vari enkla former ingår som satser eller avsnitt:
Sonat (symfoni, stråkkvartett
etc), konsert, svit, kantat, mässa, oratorium, opera.

MO85




Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985