folkmusik


folkmusik, folkvisa,
termer som traditionellt innebär att musiken ifråga överförts muntligen eller genom direkt speltradition bland landsbygdsbefolkningen. Detta innebär inte alltid att melodierna har sitt ursprung där; många har vandrat över från konstmusiken. Ofta, men inte alltid, är melodierna anonyma. Den muntliga traditionen är även regel bland primitiva stammar, där musiken inte tecknas ner.

Uppteckningar av folkmusik förekommer i någon utsträckning genom notkunniga folkliga spelmän och sångare, de flesta har dock utförts av musikaliskt skolade personer. Numera används helst inspelning vid bevarandet av folkmusik, varigenom för denna typiska egenskaper ifråga om intonation, rytm och klang bättre kan bevaras än genom den konventionella notbilden. Folkmusik har i olika tider och i många olika stilar (t.ex. "folkton", vissa jazzstilar m.m.) spelat stor roll för konstmusiken.

PM75

Med folkmusik menas visor och melodier – folkvisor och instrumentala "låtar" (danslåtar, vallåtar etc.) – som under längre tid fortlevat inom ett folks bredare lager såsom ett slags allmän egendom. I denna oskrivna musiks natur ligger att melodin vandrar från man till man under ständig utveckling och förändring – därav alla varianter – och den namnlöse upphovsmannen är mycket snart glömd. Många folkmelodier har för övrigt ej sitt ursprung hos "folket" i betydelsen allmogen utan har kommit från de högre kretsarna och har varit sånger, sällskapsvisor, "schlager" och importerade dansmelodier. De har lika fullt blivit äkta folkmelodier, när deras ursprung glömts och de hunnit omsmältas i verkligt folklig form och efter det egna kynnet. Den lokala egenarten är mycket framträdande i all folkmusik; där tar sig olika länders och folkslags, t.o.m. landskaps, speciella temperament och musikaliska känsla sinsemellan skiftande uttryck, vilket man lätt kan konstatera. Å andra sidan finns det många förenande karakteristika. I många länders folkmusik avviker melodiken ofta från dur- och molltonaliteten genom modala drag (kyrkotonartsliknande eller ännu mer främmande) och avsiktligt "orena" toner. Rytmiken är ofta oregelbunden (t.ex. i Balkanländerna) eller svävande. En stark utsmyckning av grundmelodin genom melismer och ornament är vanlig (bl.a. i de svenska folkliga koralvarianterna och dalaspelmännens "krusade" låtar). Tonbildningen i sången är hos vissa folk ornormalt gäll och hård, och falsettsång används (i Sverige i den instrumentalt klingande "kulningen"). Primärt är folkmusiken enstämmig utan harmoniskt ackompanjemang; dock förekommer i vissa trakter egendomliga typer av flerstämmighet (i sekunder, kvinter etc.) och på högre stadier enkel harmonisering i samband med bruket av därför lämpade instrument.

Folkmusiken är mycket heterogen i fråga om åldern – urgamla melodier existerar bredvid relativt unga, då ju ett nyskapande ständigt fortgått (änni i dag hos svenska allmogespelmän). Genom det senaste seklets förändringar i samfärdsel och levnadssätt har den dock blivit stadd i utdöende. Ett livligt uppteckningsarbete har i olika länder bedrivits sedan ett sekel tillbaka (först inspirerat på 1700-talet av Herder och Goethe), på senare tid med hjälp av fonograf och magnetofon. I Sverige påbörjades insamlandet av Geijer, Afzelius (folkvisetexter), Haeffner och Dybeck (melodier).
- - -

MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017