folia, follia


gammal portugisisk, via Spanien utbredd dans, först omnämnd på 1500-talet, ursprungligen vild (namnet betyder "galenskap" eller "dårskap"), senare i värdig sarabandrytm (långsam ¾-takt). En av melodierna till denna dans, även kallad Folies d'Espagne [fåli´ despa´nnj], "spanska folia", blev ytterst populär och fick spridning över hela Europa. Den har använts som tema i säkert ett femtiotal kompositioner av olika mästare under loppet av flera århundraden, vilket är ett ganska märkligt fenomen inom musikhistorien. Mest känd av dessa kompositioner är Corellis La folia (sonat nr 12) för violin och besiffrad bas (långt senare bearbetad till ett konsertstycke för violin och orkester), genom vilket verk melodin alltjämt är välbekant för konsertpubliken. Andra större mästare, som lämnat bidrag till denna genre, är Frescobaldi, M. Marais, Geminiani (concerto grosso efter Corelli), Vivaldi, D. Scarlatti, J. S. Bach ("Bondekantaten"), Ph. E. Bach, Grétry, Cherubini, Liszt (Spansk rapsodi för piano) och slutligen Rachmaninov (Variationer över ett tema av Corelli). Nästan alltid är det fråga om en rad variationer och oftast om en behandling av temat i stil med chaconne med basen (eller harmoniföljden) oupphörligt återkommande hela stycket igenom. Melodin förekom under 1700-talet också i stor utsträckning som folklig vismelodi, i Sverige bl.a. till den mycket kända Sinclairvisan. En variant finner vi även hos Bellman i Fredmans sång nr 5 B ("Se svarta böljans vita drägg").
MO85



Källa: Musikordboken 1985