fäbodarnas musik


I nästan alla översikter över svensk folkmusik finns ett särskilt avsnitt om fäbodarnas musik. Vanligtvis brukar det avsnittet inleda översikten, eller åtminstone ha en framskjuten placering. Man kan med fog fråga sig varför fäbodsmusiken tycks ha en evig hedersplats? Fäbodssystemet har för länge sedan reducerats till en marginalföreteelse i svenskt jordbruk, till yttermera visso har det aldrig funnits egentliga fäbodar i varken södra eller norra Sverige.

Två omständigheter kan förklara fäbodmusikens särställning. För det första anses fäbodarnas musik vara av hög ålder. Alla som beskrivit musiken har understrukit det draget, eftersom gammalt ansetts som värdefullt alltsedan folkmusikbegreppets första tid. Redan fäbodsmusikens påstådda ålder har alltså motiverat att den behandlats under en egen rubrik. För det andra har fäbodarnas musik alltid ansetts som särpräglad, alldeles bortsett från dess gamla rötter. Den har kort och gott låtit annorlunda. Och ofta har det avvikande givits större utrymme än det välkända. Den sanningen gäller inte bara beskrivningar av svensk folkmusik, utan många kulturhistoriska översikter. Vi kan bara tänka på museernas samlingar, där praktföremål är betydligt vanligare än vardagsvaror.

- - - Fäbodarnas musik är en uppmärksammad del av den folkliga musikkulturen. Redan denna omständighet skapar ett behov av kunskap som det finns all anledning att möta. Men dessutom har fäbodarnas musik visat sig vara mera livskraftig än föboddriften i sig. Fäbodarnas många timmerhus har ruttnat ner, mjölkhinkar och separatorer är upprostade, men den redan från början förgängliga musiken lever paradoxalt nog fortfarande. Funktionen är visserligen en annan, men kunskapen om hur musiken utövas förs vidare. Fäbodarnas musik är med andra ord ingen tystad relikt, utan en välkänd del av vårt allt brokigare musikliv. - - -

 

Fäbodväsendet

Som en snett placerad midja över mellersta Svealand går det i särklass mest omskrivna kulturskiljet i Sverige: fäbodväsendets sydgräns. Söder om den har det således saknats fäboddrift, åtminstone i någorlunda modern tid. Till fäbodväsendets kärnområde räknas Värmland, Dalarna, Hälsingland, Härjedalen, Jämtland, Medelpad och Ångermanland. Längre norrut har fäbodarna oftast legat så nära hemmet, att man kunde ta sig fram och tillbaka för mjölkningen. Stora delar av Norge har haft samma system av sommargårdar, östra Finland har i begränsad omfattning haft någonting liknande. För att utsträcka beskrivningen ytterligare kan nämnas att fäbodliknande anläggningar förekommer i alpregionen i Centraleuropa, i Pyrenéerna och Karpaterna samt på Balkan.

Fäbodväsendet var ett rationellt sätt att skaffa mer bete till djuren - eller egentligen att hålla fler djur än vad som annars skulle vara möjligt. Detta har man gjort genom att utanför gården i byn etablera ett ställe, där djuren kunde vistas under sommaren. Förutom färskt bete kunde fäboden på vissa håll ge foder till vintern. Med detta system kunde djuren förses med föda utan att använda jorden runt gården för bete. Fäbodväsendets rötter i Sverige sträcker sig tillbaka till medeltiden, möjligen ännu längre. Föboddriftens höjdpunkt i fråga om antalet brukade enheter inträffade under 1800-talet. Med jordbrukets allmänna tillbakagång avtog också användningen av fäbodar - i själva verket övergavs många fäbodställen i takt med att trycket på betesmarken närmast byarna minskade. I dag finns brukade fäbodar i någon omfattning bara på ett par håll, främst i Älvdalen i Dalarna och Klövsjö i södra Jämtland.
- - -
Fäbodarbetet kretsade helt och hållet kring djuren. Två sysslor upptog det mesta av dagen: att sörja för mat och skydd åt djuren samt att ta vara på mjölken. Där fodertäkt förekom, var bärgning av vintermat till djuren också en viktig uppgift.

Det var kvinnor som arbetade på fäbodarna, förutom någon småpojke. En kunglig förordning från 1686 påbjöd t o m att kvinnor och inte män skulle valla djuren, en lag som troligen kodifierade en betydligt äldre praxis. I bondesamhället var sysslorna strikt uppdelade mellan könen. Det var t ex kvinnogöra att sköta om kor, får och getter. vi kan jämföra med Sydeuropa, där herdarna alltid varit män. Med kvinnlig arbetskraft på fäbodarna blev också musiken i denna miljö kvinnornas angelägenhet.

 

Arbetsredskap eller musik?

Fäbodarnas landskap var skogen, ofta kuperad och under fäbodsäsongen klädd i en frodig grönska. Fäbodarnas ljudlandskap var lågmält, fyllt av vindens sus i träden, surrande flygfän, under en kort försommartid också av intensiv fågelsång. Detta landskap, påtagligt för ögon, öron och ben, var vallpersonalens arbets- och boplats. De som vistades här måste inta och behärska detta rum. Växtligheten minskade sikten och försvårade därmed visuell kommunikation. Att uppfatta ljud i detta landskap var livsviktigt för att klara arbete och uppehälle. Huvudsakligen med hjälp av auditiva signaler orienterade man sig i en vardag som helt styrdes av djurens behov.

I dag kallar vi med självklarhet vallpersonalens rop och låtar för musik. - - - Men med ett emiskt perspektiv, dvs med vallkullornas egna ögon, är det långt ifrån givet att betrakta dess ljud som musik. Det är lika befogat att tala om rop och hornlåtar som signaler eller arbetsredskap. Det var ingen tillfällighet att många vallkullor hade sitt väl använda kohorn hängande i samma bälte som slekeväskan, nålhuset och kniven. Det är viktigt att skilja mellan den ändamålsenliga arbetsmusik som förknippas med fäboddriften och fäbodarna som musikmiljö. Arbetsmusiken som uttrycktes med rop och låtar på horn hör egentligen ihop med själva vallgången, vilket innebär att den också förekom utanför fäbodställena. I fäbodområdet kunde det hända att man på hösten lät djuren beta runt byn, vilket också skedde med hjälp av bl a ljudande kommunikation. I södra Sverige fanns ett annat system för att valla djuren, men även här behövde man samla boskapen med signaler av olika slag. Det fanns med andra ord användning för lockrop och -låtar även utanför fäbodarna.

Fäbodarnas musik är speciell, men den utgör inte något isolat. Både arbetsmusiken och fäbodarnas totala musikmiljö har tydliga trådar till andra musikaliska fält. Fäbodarna som musikmiljö omfattar långt ifrån enbart den funktionella arbetsmusiken. Vissång, spel på flöjtinstrument och dansmusik när pojkar kom på besök ingår också i bilden. Dessa musikslag stod givetvis i något slags förbindelse med varandra.

I centrum står ändå de lockrop och låtar som tillhörde fäbodarbetet. - - - Det är kännetecknande att ropen och låtarna var utbytbara, det var sällan som en viss signal bara kunde utföras med rösten, eller på ett instrument. Den som behövde meddela sig använde i princip det kommunikationssätt som låg närmast till hands. Det innebar att vare sig konsten att locka eller behärskningen av blåsinstrument var specialiserade funktioner. I jämförelse med spelmännens instrumentkunnande som trots allt fanns hos ett fåtal, var kunskapen om den funktionella arbetsmusiken spridd till alla som vistades på fäbodarna. Musiken lärde man sig genom härmning - och på plats i den miljö som fordrade att var och en kunde meddela sig på större avstånd. Yngre kvinnor lärde sig av äldre. Den överföringen garanterade att tidigare generationers erfarenheter lagrades i den tillgängliga kunskapen. Härigenom blev musiken förhållandevis oförändrad från en generation till en annan.

Anna Ivarsdotter-Johnson - den forskare som i modern tid mest ägnat sig åt ämnet - menar att fäbodmusiken är "en av de rikaste och mest särpräglade kvinnliga musiktraditionerna i Europa" (1991, s.16). Det ligger mycket i hennes påstående. Sällan finner man en lika utpräglad - och väl utarbetad - kvinnomusikkultur med så djupa rötter. Det mest unika ligger förmodligen i blåsinstrumenttraditionen. Såvitt känt finns det inte någon renodlat kvinnlig parallell till denna i vår världsdel; kraftkrävande blåsmusik är i alla andra sammanhang en manlig domän.

Den auditiva kommunikationen har alltid varit dubbelriktad. Det har alltså aldrig varit fråga om att bara sända ut signaler. Varje vallkulla fick vara beredd på att uppfatta ljud från naturen, från djuren och från andra människor. Anna Ivarsdotter-Johnson delar vidare in kommunikationen i fyra olika mottagargrupper: tamboskapen, rovdjuren, andra människor och naturväsen. Uppdelningen beskriver för det första att arbetssituationen för vallkullorna var mer sammansatt än den vanliga bilden ger vid handen. Sysslorna handlade inte bara om att leda hjorden till mat och vatten. För att kunna utföra arbetet på ett riktigt sätt fordrades att var och en stod i kontakt med betydligt fler än de egna djuren. För det andra visar kategoriseringen att vallkullornas egna signaler kunde ha motsatta funktioner - de kunde både locka och skrämma. Tamboskapen skulle lockas, andra människor skulle åtminstone uppmärksamma utsända budskap, men rovdjuren skulle definitivt skrämmas, oftast också de väsen som rådde över skogen.

Lockropen var främst riktade till de djur som kvinnorna var ansvariga för: kor och kvigor, ofta också några getter. Uppgiften var att hålla ihop hjorden, att leda den i rätt riktning och lämpligt tempo samt att skydda den mot faror av olika slag. Ropen var därför rikt varierade, beroende på bl a avståndet till djuren och tidpunkten på dagen. Det rörde sig verkligen inte bara om gälla rop för långa avstånd, vilka numera dominerara vår uppfattning om fäbodarnas musik. Betydligt vanligare var ett slags talsång till den samlade hjorden. Sången utfördes improvisatoriskt, men var ändå sammansatt av mer eller mindre fasta formler. Med en additiv teknik lades fras till fras, allteftersom kvinnan uppfattade djurens behov av ledning. Kännetecknande för denna ganska fritt skapade musik var att den i regel riktade sig individuellt till nötboskapen genom att i sången inkludera djurens namn. "Kossorna mina kom! Fröjda, Blomma, Sabina, Lilja och Fromma kom!", lyder en typisk ordföljd. Genom det här småsjungandet markerade vallerskan sitt ledarskap och hon kunde på så vis hålla ihop hjorden.

De gälla ropen till djuren kom framför allt till användning, när djuren skulle samlas - antingen hela hjorden betade utanför vallpersonalens direkta kontroll eller ett enstaka djur kommit vid sidan av flocken. Även dessa mer bestämda rop kunde innehålla boskapens namn, vilket ytterligare understryker det nära förhållandet mellan människa och djur.

För dessa rop har rikssvenskan inget givet ord. Genom att några skickliga företrädare för denna konst hämtats från Transtrand i övre Västerdalarna har ett dialektord därifrån, kulning, blivit normerande i våra dagar. Men det finns gott om liknande benämningar från andra håll: kölning, kökning, kaukning, hujning och kujning.

Musikaliskt är dessa ropfraser uppbyggda kring centraltoner, vilka tjänar som vilopunkter mellan melismatiska partier av improvisatoriskt slag. Fraserna inleds nästan alltid i höga lägen, för att därefter falla med sjunkande lufttryck. Det melodiska formmönstret är typiskt för alla rop världen över.

- - -

Om rop till djur i första hand bestod av improvisationer, var de vokala signalerna till andra människor desto mer fasta. Med sådana melodislingor kunde de vallande kvinnorna nå kolleger vid samma fäbodställe, kvinnor vid andra fäbodställen eller i vissa fall folk i närmaste by. Bevarade melodier visar att det kunde finnas rikt utvecklade signalsystem. Med hjälp av melodier kunde vallkullorna efterlysa en bortsprungen ko, varna för rovdjursfara, meddela förekomsten av ett främmande djur i hjorden eller signalera något annat som omvärlden behövde veta. Samma melodier kunde spelas på horn. Melodierna var oftast försedda med ord som underlättade både inlärningen av musiken och tolkningen av den.

En särskilt fast form av ropad kommunikation var den s.k. lalningen, också ett dialektord i brist på rikssvenskt uttryck. Lalningen bestod av rop och svar, kort sagt en dialog som bl a hade till syfte att upprätthålla kontakten mellan olika vallkullor.

- - -
- - -

FiS96




Källa: Folkmusik i Sverige, Gidlunds 1996