enharmonisk


den skenbara identiteten mellan t.ex. f och eiss eller diss och ess – d.v.s. på ett piano och andra instrument med fast intonation endast en skillnad i notering, inte ifråga om tonhöjd; för andra instrument och för sångröster är det fråga om en mycket liten ändring av tonhöjden, som t.ex. kan behövas vid övergång till ett nytt harmoniskt sammanhang. Därav enharmonisk förväxling, växlingen i en stämma av noteringen från t.ex. diss till ess, samt enharmonisk modulation, ... (notexempel som utgår här)
PM75

Varje ton in det tempererade tonsystemet är ett medelvärde och företräder ett stort antal absolut rena toner med olika funktion i olika tonarter och därmed också med något divergerande tonhöjd (en omfattande tabell meddelas i Riemanns musiklexikon under uppslagsordet Tonbestimmung). Dylika ytterst närliggande, teoretiskt och funktionellt skilda men i praktiken (i regel) som identiska behandlade toner kallas enharmoniska – ett namn som i den antika grekiska musiken betecknade ett tonsystem innehållande ett antal kvartstonsintervall. Den vanliga användningen av begreppet hänför sig till det fåtal oliknämnda, från skilda stamorter härledda toner, vilka i vår notskrift motsvarar varje tempererad ton, t.ex. hiss-c-dessess, dississ-e-fess (av dessa representerar var och en egentligen ett helt komplex). Omtolkning av en ton från den ena till den andra betydelsen kallas enharmonisk förväxling och förekommer ofta i samband med modulation mellan olika tonarter.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985