energetik (musikalisk)


musikpsykologisk teori utbildad av musikpsykologen och -teoretikern Ernst Kurth (1886-1946). För Kurth var den för örat klingande musiken endast en sorts yta vilken utgjorde det slutliga utmynnandet av musikens verkliga och ursprungliga väsen, nämligen de från en dynamik av viljeinpulser stammande psykiska spänningsutvecklingar som bildar det bärande och gestaltande innehållet. Dessa energier "övergår i det sinnligt förnimbara klangfenomenet liksom livsviljan i världsbilden".

Själva tonerna är i Kurths teori oväsentliga, det är kraften som utgår från det psykiska spänningstillståndet mellan dem som är det bärande innehållet. I melodiska rörelser betecknar Kurth denna upplevda storhet som "kinetisk energi". Om toner som genomströmmas av den flytande kraften i ett linjärt sammanhang upptas i ett ackord överför de sitt spänningstillstånd på hela klangen som en fortverkande vilja, vilken trängtar att frigöras i rörelse. Den förhållna rörelsespänningen utgör innehållet i ackordbildningarna och betecknas som "potentiell energi". Den kinetiska energin omvandlas till potentiell, väsentligen genom förhöjda energitillstånd, s.k. ledtoner.

Kurth lånade de energetiska termerna kinetisk och potentiell energi från fysiken och använde dem här i ett slags metafysisk mening. Teorin utvecklades i hans verk om kontrapunkt hos Bach, romantikens harmonik och om form hos Bruckner och finns sammanfattad i hans Musikpsychologie.

MO85



Källa: Musikordboken 1985