elektronisk musik


Pierre Schaefferelektrofoni (ej att förväxla med musik utförd på elektriska instrument) musik som har växt fram under 1950-talet och som består av ljud alstrade på elektronisk väg genom tongeneratorer och lagrade på magnetofonband. Företräds av Stockhausen, Maderna, Hambraeus, Bo Nilsson m.fl.

Musikformen har vuxit fram ur konkret musik men skiljer sig från denna genom att arbeta med artificiella ljud och inte med naturliga ljud från yttervärlden. Dock förekommer även blandformer av elektronisk musik och "vanlig" musik, t.ex. Stockhausens Gesang der Jünglinge, Hambraeus' Variationer över Kristallen den fina.

Elektronmusikstudios har upprättats på olika håll, knutna vanligen till radiostationer; se även elektronmusikstudion i Stockholm (EMS).
PM75

elektronisk musik är i vid bemärkelse musik som framställts eller bearbetats med elektronisk teknik. När uttrycket elektronisk musik först lanserades (omkring 1950) betecknade det emellertid den begränsade kategori där utgångsmaterialet är framställt på elektronisk väg, d.v.s. utgörs av elektriska signaler som först i en högtalare blir hörbara som toner och ljud. I praktiken har termen dock fått en betydligt mera vidsträckt användning. Som elektronisk musik räknas många verk som mer eller mindre bygger på ett akustiskt utgångsmaterial – toner alstrade av instrument eller röster, bullerljud av olika slag. (T.o.m. den renodlat elektroniska musikens pionjär Karlheinz Stockhausen utgår i den välkända Gesang der Jünglinge från röstklanger.) Från början inkluderades inte den några år äldre konkreta musiken, som övervägande arbetar med ljud- och bullereffekter ur det vardagliga livet. Efter mitten av 50-talet blev dock gränsen mer flytande (t.ex. i Varèses Poème électronique, som är en blandprodukt).

De första elektronmusikstudiorna inrättades av radioföretagen i Köln och Milano under första hälften av 1950-talet. Dessförinnan fanns sedan 1948 en studio för konkret musik, den franska radions Club d'essai. Dessa studior var manuella, dvs. apparaturen manövrerades för hand, varför det tog lång tid att framställa ("realisera") en komposition. Senare tillkomna studior har dock i olika utsträckning och på olika sätt automatiserats. Till en början användes hålremsematade styrenheter, som via reläer påverkade den ljudalstrande och ljudbearbetande apparaturen väsentligt snabbare än vad en manuell inställning förmådde. Nästa utvecklingsfas (för de stora studiorna) blev att låta en datamaskin vara styrenhet för ljudalstring och bearbetning, ett system som bl.a. tillämpats av elektronmusikstudion i Stockholm (EMS).

Under andra hälften av 1960-talet hade (främst i USA), utvecklats mindre, kompakta och relativt prisbilliga studior, ofta utförda i modulform (de ljudproducerande och -bearbetande enheterna tillverkades i form av små lådor, som på valfritt sätt kan kombineras i ett stativ och vid behov bytas mot andra – sammankopplingen av dem sker med pluggsnören eller kopplingsstift). Dessa så kallade synthesizers grundar sin funktion på spänningsstyrningsteknik, vilket kortfattat innebär att de ljudalstrande och -bearbetande enheternas funktioner blir proportionella mot den spänning som läggs på dem samt att den spänning som bildar utsignal från dessa apparatenheter kan styra andra enheter etc. (se vidare synthesizer). På senare tid har man även börjat använda datorer, som via en s.k. digital/analog-omvandlare framställer musik
utan användande av ljudalstrande och -bearbetande utrustning (se datamaskinmusik).

I det följande redogörs kort för arbetsmetoden vid de äldre "klassiska" studiorna. Arbetets första etapp går i princip ut på att framställa önskade toner, klanger eller ljud var för sig, varvid enkla signaler (sinustoner etc.) successivt lagras på varandra (mixas) under en hel serie inspelningsmoment (som vid en trickinspelning). Nästa moment utnyttjar möjligheterna att efter behag variera bandhastighet och ljudnivåer; varje färdigställt litet avsnitt, representerande en ton eller ett enstaka klangkomplex, kan kopieras i godtyckligt höjdläge (d.v.s. transponeras, eventuellt som glissando) och med valfri styrkegrad. Slutligen vidtar det arbette som mest motsvarar traditionellt komponerande: ordnandet och det noggranna mätandet och klippandet av en överväldigande mängd små bandbitar samt hopfogandet av dem till större enheter och omsider, efter nya bearbetningar (t.ex. med ekoeffekt) och överlagringar, till ett färdigt resultat.

I det första momentet är utgångspunkten den av en tongenerator direkt på bandet registrerade sinustonen (utan övertoner). Genom att kombinera ett antal sinustoner av olika frekvens och ljudstyrka kan teoretiskt sett oändligt många klangspektra eller klangfärger erhållas. Dessa kan då motsvara klangfärgen hos människorösten eller instrument eller vara helt olikartade (jfr klangfärg, övertoner, formant). En viktig roll spelar komplexet av alla sinustoner, från den lägsta till den högsta, s.k. brus (eller kontinuerligt spektrum), framställt av en särskild brusgenerator. Man skiljer där mellan vitt brus, som omfattar hela tonområdet, och färgat brus, som avser ett begränsat tonomfång. Icke önskade register har i det senare fallet avskurits med ett filter, som är en viktig ingrediens i apparaturen. Till denna hör vidare en ringmodulator, som från två insignaler bildar summa och skillnadsfrekvenser mellan alla frekvenser som ingår i insignalerna, en pulsgenerator, som alstrar periodiska tonstötar, ekokammare, hackare som delar upp ett ljudmaterial i mindre bitar, en envelopgenerator som formar ljudstyrkeförlopp ("enveloper") för vissa ljud, och ytterligare apparatur.

MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017