drill


musikaliskt ornament bestående av en snabb växling mellan en ton och den närmast högre belägna; om den senare är en hel- eller halvton beror på det harmoniska sammanhanget – eller på en preciserad angivelse i noterna.
PM75

ital. tri´llo, fra. trille, ty. Triller, eng. trill eller shake, ornamental figur utförd genom snabb växling mellan huvudtonen och närmast högre ton; med eller utan "efterslag", berörande även närmast lägre ton; tecknas tr eller tr, iäldre musik även och +, det näst sista tecknet ibland med olika tillsatser för att markera olika arter av utförande (provkarta t.ex. i J. S. Bachs klaversviter). I stort sett efter 1800 har kompositörerna, då ej annat angives, avsett drill börjande med huvunoten och (i allmänhet) slutande med efterslag. I de två föregående århundradenas musik är tolkningen av de olika, betydligt skiftande förkortningarna för drill ett mycket mer komplicerat kapitel. En genomgående regel är där emellertid att drillen börjar på den högre bitonen, vilket sammanhänger med att denna ursprungligen hade en utpräglad karaktär av förhållning; drillen innebar alltså att en expressiv dissonans flera gånger återtogs innan den slutgiltigt upplöstes. Den förekom också från början huvudsakligen vid kadenser (ett tidigt franskt namn var i själva verket cadence). – Under tidigt 1600-tal gick drill under namnet tremolo, och trillo betecknade vokalt (verkligt) tremolo (tremolo 1).
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017