dominant


den femte tonen i skalan räknat från grundtonen; om tonarten är C-dur eller c-moll så är dominanten g. Dominantseptimackord, ackord med (liten) septima på dominanten, d.v.s. i detta fall g, h, d, f; upplöses vanl. till ett tonikaackord, i detta fall C-dur eller c-moll. Växeldominant, dominantens dominant, d.v.s. i tonarten C-dur eller c-moll tonen d.
PM75

eg. "den härskande", femte tonen, kvinten, i en dur- eller mollskala. Dominanten heter fullständigare överdominanten i motsats till underdominanten, femte tonen nedåt från grundtonen (eller genom oktavförskjutning fjärde tonen uppåt, d.v.s. kvarten). Namnet häntyder på att dominanten är den näst grundtonen viktigaste tonen i en tonart, både i melodiskt och (i synnerhet) i harmoniskt avseende. I nyare harmonilära avses med begreppen dominant, subdominant (= underdominant) och tonika den musikaliska satsens tre harmoniska grundfunktioner, vilka enklast representeras av treklangerna på dessa toner men till vilka också alla andra upptänkliga ackord hänförs. (Se vidare funktion.) Dominantens inneboende strävan att upplösas till tonikan (vilket sker i helkadensen) är särskilt markant i det ytterst vanliga dominantseptimackordet, dvs dominanttreklangen med tillagd septima (i C-dur g h d f) liksom i stora och lilla dominantnonackordet (i C-dur g h d f a resp. g h d f ass). Som det sistnämnda med utelämnad grundton tolkas i regel det förminskade septimackordet (i C-dur h d f ass). Det i den fullständiga helkadensen vanliga dominantkvartsextackordet (i C-dur g c e) är notenligt en omvändning av tonikatreklangen men har dominantfunktion (se vidare kvartsextackord). Se även kadens och tonika. – Beträffande dominanten i kyrkotonarter se d.o.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017