discantus


en utvecklad form av det medeltida organum; över cantus firmus utfördes en stämma som antingen var improviserad eller noterad. Även en äldre term för sopranstämman i flerstämmig körsats.
PM75

(lat.), fra. déchant, eng. descant, kallades i den tidiga polyfona musiken dels överstämman till en cantus firmus i en flerstämmig komposition, dels olika satsformer överhuvud. Från att tidigare ha varit beteckning för organum fick discantus från 1100-talet betydelsen av satstyp i syllabisk, kontrapunktisk faktur (d.v.s. not-mot-not) till skillnad från organal sats (organum purum) som hade en melismatisk överstämma över långt uthållna cantus firmus-toner (pedaltoner). Denna skillnad utbildades vid Sankt-Martial-skolan och i Santiago de Compostela. I Notre Dame-skolans tvåstämmiga koralbearbetningar finns modalmensurerade d.-avsnitt (clausulae) vid sidan av partier i melismatisk, frirytmisk pedaltonstil. Under Perotinus tid sker ett nyskapande av dessa discantclausulae och stämantalet utökas till 3 eller 4. När överstämman i en clausula försågs med (ny) text uppstod en ny form, motetus (motett). Discantusstilen blev dominerande under 1200-talet. Från 1300-talet börjar den benämnas contrapunctus, men den äldre termen finns kvar ännu på 1400-talet.

I anslutning till ädre uppförandepraxis av flerstämmig musik fanns också en improviserad discantussång, beskriven i flera medeltida traktater och med samma faktur, där motrörelse dominerade. Denna tradition levde vidare till 1600- och 1700-talen (Frankrike) under benäningar som contrapunto alla mente m.fl.

MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985