dirigering



att leda ett uppförande genom rytmiska rörelser av en taktpinne eller av handen. I äldre tider, under barocken, leddes orkestern från cembalon eller orgeln; bruket att dirigera orkestern med taktpinne infördes först i början av 1800-talet.
PM75

ledande av orkester, kör eller varje slag av ensemble. Modern dirigering är en synnerligen krävande uppgift. De i och för sig höga anspråken har ytterligare skärpts av de perfektionistiska tendenserna i vår tids musikliv och av de alltmer komplicerade partiturbilder som den nya musiken ställer sina utövare inför. De direkt från publiken synliga yttringarna, själva "takteringen" och den uttrycksfulla, ibland teatraliska gestiken och plastiken, är ofta av mindre betydelse. En dirigents uppgift är att åstadkomma eller övervaka ett på alla händer sobert och klart återgivande av notbilden, skapa rytmisk samtidighet och precision och inbördes avväga de olika stämmornas nyanser, men han skall också inspirera ett i alla detaljer uttrycksfullt och stilenligt utförande och framför allt forma kompositionen som helhet med ett lämpligt mått av frihet i tolkningen till det övertygande konstverk, som tonsättaren avsett. Av dirigenten fordras därför en omfattande teknisk utrustning (partiturläsning, allmän musikbildning, fint gehör, instrumentkännedom, behärskande av den manuella tekniken), psykologiska ledaregenskaper och en konstnärlig gestaltningsförmåga av stora mått. Hans medel är dels den normerade taktslagningen, dels alla andra tänkbara hand- och kroppsrörelser (inklusive minspel), genom vilka han kan överföra impulser, dels vid repetitionerna den personliga instruktionen. Kördirigering (av högre klass) har sina egna problem beträffande klangbildning, intonation och textning, och inom operan har dirigenten en synnerligen komplicerad apparat att bemästra.

I äldre tider utfärdas dirigering med handklappningar, stampningar och dylikt, bl.a. av körledaren i det grekiska dramat. Mer förfinad var den medeltida keironomin, som med handrörelser åskådliggjorde framför allt tonhöjderna, men i viss mån även rytmen i de gregorianska melodierna. Den alltmer komplicerade flerstämmigheten krävde emellertid övergång till en regelbunden rytmisk markering. Taktpinnen som dirigentens redskap förekom redan på 1400-talet, vanligast i form av en notrulle. Ända långt in på 1700-talet var det huvudsakligen fråga om ren taktering, vilken ofta skedde ljudligt genom slag mot ett notställ, stampning eller stötande i golvet med en stav. Under generalbasepoken blev det mestadels cembalospelaren, som ledde från sitt instrument, ofta i förening med konsertmästaren. Med Weber, Mendelssohn och Spohr återvände man till taktpinnen, nu utan hörbara slag. Först med Hans von Bülow tillkom den moderna dirigeringskonsten med personlig (ibland alltför personlig) tolkning och med imponerande exakt och virtuost framförande, omsorgsfullt förberett vid en rad repetitioner. Dirigering med handrörelser utan taktpinne, vanlig i körsång, används också i betydande utsträckning av nutida orkesterdirigenter (lanserad främst av Stokowski). En modern företeelse som efter Toscaninis föredöme raskt gripit omkring sig, framför allt bland gästspelande stjärndirigenter, är utantilldirigering, som fordrar ett enormt partiturminne.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017