dans



ital. danza [da´ntsa], fra. danse, eng. dance, ty. Tanz [tants]. Dansen och musiken hör alltifrån naturfolksstadiet intimt samman, och för musikens utveckling genom tiderna har dansen haft mycket stor betydelse. Särskilt väsentligt är detta samband hos många naturfolk, där dans har en central livsfunktion som kultisk rit eller på annat sätt har en religiös innebörd. Även i mer utvecklade kulturer dominerar den religiösa innebörden. Under den senare antiken utvecklades dansen däremot till en ren förströelsekonst. Dess starkt erotiska, t.o.m. sedeslösa prägel gjorde att den strängt fördömdes av den kristna kyrkan, och under den tidigare medeltiden är dansen helt försvunnen ur synfältet. Den fortlevde förmodligen endast i mimers och gycklares dåliga sällskap, och den sanktionerade kyrkliga musiken stod så fjärran från den som möjligt – både den rytmiskt obestämda, likformigt flytande gregorianska sången och den därur framgående tidiga polyfonin.

Men dess inflytande framträder ånyo alltifrån 1300-talet vid den successiva övergången till en stil, som står vår tids musik oändligt mycket närmare. Den efter ett årtusendes förtryck åter intensivt livaktiga dansen gick här först i utvecklingen, och därifrån kom de nya principer, som småningom genomsyrade även den högre musiken: fast, pulserande rytm av olika karaktär, motiviska upprepningar, regelbunden kadenseringtonika och dominant samt periodisk uppbyggnad i symmetriska avsnitt. Verkliga dansformer har också alltsedan dess bildat ett starkt inslag i konstmusiken; de har vanligen uppstått som folkliga danser, blivit modedanser i de högre kretsarna och slutligen blivit stiliserade musikformer utan direkt anknytning till dans, m.a.o. den egentliga, konstlösa men vitala dansmusikens rytmiska landvinningar har undan för undan tillfört konstmusiken nya element. Sålunda finns bland 1500-talets madrigaler sådana som står dansvisan nära. Vid denna tid uppstod också danssviten, som spelade så utomordentligt stor roll under de två följande århundradena.

I operan, som tillkom omkring 1600, fick den sceniska dansen en rik blomstring, särskilt i Frankrike; Lullys operor överflödar av danser. Inte ens oratoriet undgick att innehålla stiliserade danser. I de tidigare violin- och triosonatorna är danssatser en väsentlig ingrediens, likaså i orkestersinfonian. När den klassiska symfoniformen uppstår, blir menuetten en obligatorisk sats, senare avlöst av det ofta dansanta scherzot, som ännu i många av våra dagars symfonier och kammarmusikverk uppehåller kontakten med dansrytmen. Den romantiska musiklitteraturen innehåller mängder av stiliserade danser; man behöver blott nämna Chopins alstring som slående exempel. De karakteristiska nationella danserna från olika folk håller där sitt intåg i konstmusiken och utnyttjas under 1800-talet i stigande grad. Slutligen har i vårt århundrade den sceniska dansen inom balettpantomimens konstart givit upphov till åtskilliga musikaliska mästerverk.

De viktigaste danstyperna genom tiderna – såväl folk- som sällskapsdanser – ägnas i denna ordbok särskilda artiklar under sina respektive namn. Här följer en summarisk översikt i kronologisk ordning av inemot ett årtusendes internationella modedanser (varje dans nämnes under det århundrade då den vann större spridning).

1100-1300-talen: rondeau, ballad, ductia, estampie, carole.

1400-talet: basse danse, saltarello, moresca.

1500-talet: pavane, gaillarde, courante, passamezzo, bergamasca, volta, branle, allemande.

1600-talet: menuett, passepied, bourrée, gigue, rugaudon, sarabande, canarie, gavott.

1700-talet: kontradans, angläs, polonäs, krakowiak, ländler.

1800-talet: vals, kadrilj, polka, schottis, masurka, fransäs, ecossäs, galopp, cancan.

1900-talet: boston, tango, one-step, foxtrot, shimmy, charleston, rumba, samba, jitterbug, cha cha, twist etc. etc.
MO85


– Se även balett.


.
Länkar: dans
Länkar kontrollerade 2012-11-12
.
  xxx i engelska Wikipedia
dans i svenska Wikipedia



Källa: Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017