contratenor


(lat.), kallades i 1300-talets tidiga polyfona musik den tredje stämman (efter tenor och discantus), i samma läge som tenorn och mer harmoniutfyllande än melodisk. På 1400-talet, då den fyrstämmiga satsen blev regel, åstadkoms utökningen genom uppdelning av contratenorn i contratenor altus och contratenor bassus, respektive hög och låg contratenor, vilka namn snart förenklades till altus och bassus, d.v.s. våra begrepp alt och bas. Jfr. tenor 1, countertenor.
MO85



Källa: Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017