concerto grosso


(it., stor konsert)

1 typ av orkesterverk vanligt på 1600- och 1700-talen, där det oftast (men inte alltid) förekom ett växelspel mellan en större instrumentgrupp ("concerto" el. "ripieno") och en mindre grupp ("concertino") – till skillnad från den moderna konserten, där en solist (sällan flera, i varje fall inte en grupp) kontrasterar mot orkestern

2 titel på en del kompositioner från 1900-talet med den gamla concerto grosso-typen som förebild – E. Blochs Concerto grosso nr 1 t.ex., har dock bara en pianosolist i stället för concertinot. Verk med denna titel har i Sverige skrivits av bl.a. H. Rosenberg och K.-B. Blomdahl. (Se neoklassicism.) Se även konsert.
PM75


[kånntje´rrtå grå´sså, även försvenskat uttal] (ital.), eg. "stor konsert", den senare barockmusikens dominerande orkestrala kompositionstyp. Concerto grosso utnyttjar växelverkningar mellan en solistisk instrumentgrupp (concertino) och orkestern i sin helhet (ripe´no, concerto grosso). Långsamma och hastiga satser växlar men inte enligt fastställt schema; förhärskande är kyrkosonatens satsföljd largo allegro largo – allegro, men med inslag från sviten (dansartade satser) och t.o.m. operasinfonian. Concerto grosso-principen kan härledas från den venetianska kyrkostilen omkring 1600 med dess genomförda kontrast mellan på skilda platser uppställda körer eller orkestrar. Den förbereddes också i Lullys växlingar mellan tutti och blåsartrio (2 oboer och fagott). Genren uppkom i Italien omkring 1680; dess förnämste mästare här var Corelli, följd av Vivaldi, Geminiani m.fl. Deras alltjämt friska och levande concerto grossi är skrivna för stråkorkester (givetvis med continuo-instrument); concertinogruppen består hos Corelli av två violiner och violoncell men utökas senare med altfiol och kan hos Vivaldi vara 2-4 violiner. Sin högsta blomstring nådde denna kompositionstyp hos Händel i hans 12 berömda concerto grossi för stråkar (1740, efter Corellis mönster) och 6 så kallade oboekonserter, där concertinon även omfattar blåsare. I Bachs 6 Brandenburgkonserter, som också kan räknas hit, varierar instrumentbesättningen från verk till verk; här "konserterar" bl.a. flöjt, valthorn, trumpet och t.o.m. klaver, ibland med betydlig virtuositet. För övrigt flyter gränsen mellan concerto grosso och den något senare tillkomna solokonserten.

Efter 1750 dukade concerto grosso under för den nya symfoni- och konsertformen men fortlevde i någon mån i så kallade konsertanta symfonier (se concertante) och i serenader och divertimenti. Sentida experiment i denna stil har gjorts bl a av
Bloch, Kaminski, Krenek, Hindemith, Martinu och svenskarna Rosenberg och Blomdahl.

MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985