concertant, concertante


concertant
(fr.) konserterande, med växelspel mellan instrumenten – term använd t.ex. av Stravinskij, Duo concertant (1932) för violin och piano, undvikande termerna "sonat" eller "svit"; så även (feminin form) concertante, som i F. Martins Petite symphonie concertante för harpa, cembalo, piano och två stråkorkestrar (1945). Sinfonia concertante (it.) bet. vanlig under 1700-talet för verk för två eller flera soloinstrument och orkester, avsedd att betona att verkets form stod närmare symfonin än konserten.

PM75

concertante
(ital., fra.), konsert för flera soloinstrument och orkester; även kallad sinfonia concertante (ital.) eller symphonie concertante (fra.), konsertant symfoni. Concertante infördes av "Mannheimskolan" och odlades omkring 1750-1800; kan ses som en utlöpare av concerto grossotypen, omplanterad i den nya för- och wienklassiska symfoni- och konsertstilen. Välkända är Haydns concertante för violin, violoncell, oboe och fagott samt Mozarts båda sinfonia concertante för violin och viola respektive för fyra blåsare. Två dylika verk för två violiner har skrivits av Spohr; en modern efterbildning för fyra instrument av Hilding Rosenberg. Till denna genre kan också räknas Beethovens "trippelkonsert" för piano, violin och violoncell samt Brahms' "dubbelkonsert" för violin och violoncell.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985