clarino


(ital.), vanligast i sammansättningarna clarinregister, clarintrumpetare, clarinblåsning, kallades på 1600- och 1700-talen det högsta, speciellt svåråtkomliga registret av övertonernaturtrumpeterna (i stort sett den tvåstrukna oktaven). Den lägre, normala delen av övertonsregistret kallades principale. I denna del ligger emellertid tonerna så glest att det utan ventilanordning (vilken uppfanns långt senare) var omöjligt att spela melodier eller utsmyckningsstämmor. För att använda trumpeten som melodiinstrument var en tonsättare alltså hänvisad till clarinregistret (berömt exempel: Bachs Brandenburgkonsert nr 2). Av clarintrumpetarna, som utförde sina höga stämmor på normala barocktrumpeter (särskilda "clarintrumpeter" tycks inte ha funnits) krävdes givetvis en exceptionellt uppdriven anblåsningsteknik och även en avsevärd fysisk styrka. Clarinblåsningen odlades också av relativt få, i det högsta registret specialiserade virtuoser, som blev högt ansedda.

För en senare tid har återupplivandet av denna höjdteknik, nödvändig för uppförandet av många barockverk, varit ett svårt problem. Läget i fråga är vanskligt på alla trumpeter, med eller utan ventiler. Nykonstruerade små och höga s.k. Bachtrumpeter av olika modell (med ventiler) har minskat men inte undanröjt svårigheterna. En nu allmänt använd modell är pickolatrumpeten i höga B, eventuellt A eller Ess; med den sistnämnda kan man nå ända upp till fyrstrukna ess.
MO85



Källa: Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017