chanson


(fr.) sång, speciellt för flera röster, ibland med instrument, vanlig i Frankrike från 1300-talet till 1500-talet – under den senare perioden förekom i Italien och England den motsvarande formen madrigal. Chanson de geste var en episk verskrönika med musik (1000- och 1100-talen).
PM75

(fra.) sång. Chanson kallas franska visor och vokalkompositioner från olika tider och av ganska varierande typ, i allmänhet strofiska och ofta med refräng. Trubadurtidens enstämmiga chansoner följdes på 1300-talet av en trestämmig typ som utbildats under ars antiqua i samband med att den tidiga motetten fått folkspråkliga texter i överstämmorna över en instrumentalt spelad ténor. Hos Guillaume de Machaut stöds den vokala överstämman av två instrumentala stämmor, formtyperna är ballade, virelai (av Machaut kallad chanson balladée) och rondeau, d.v.s. de så kallade formes fixes. Den rytmiska och stämföringsmässiga komplexiteten i hans musik vidareförs och ökar i chansonen mot 1300-talets slut och 1400-talets början. Under detta århundrade odlas chansonen med bibehållna äldre former och texttyper (ofta förfinat erotiska, naturlyriska m.fl.) av fransmän och nederländare som Guillaume Dufay, Gilles Binchois, Antoine Busnois och Josquin Desprez. Melodin blir klarare, tonvikt läggs vid välljudande klang, flera stämmor förses med text och i Josquins chanson med utökat stämantal används genomimitation, homogen vokal stämbehandling och kontrapunktiska tekniker t.ex. kanon.

I denna franco-flamländska stil fortsätter på 1500-talet tonsättare som A. Willaert och N. Gombert chansontraditionen, medan det i Paris uppstår en lättare och mer spirituell chansontyp, helt i samklang med den italieninspirerade, livsbejakande hovton som introducerats av Frans I. Typiska drag är da capo-form, homofoni, syllabisk textdeklamation, musikaliska fraser som formas av varje versrad och med klara kadenseringar, partier med homorytmik och endast korta imitationer mellan stämmorna. Karakteristiskt är vidare att textinnehållet styr musiken och att denna uttrycker texten i hög grad med rytmiska medel (till skillnad från t.ex. den italienska madrigalens kromatik och madrigalismer).

Huvudmästare är Claudin de Sermisy med finkänsliga och raffinerade tonsättningar av kärlekslyrik, Pierre Certon vars rörliga, spirituella och färgrika chansons ofta har korta, berättande texter samt Clément Janequin som med drastiska och målande, ibland programmatiska chansoner (La guerre m.fl.) uttrycker en livlig och vanvördig sida av det franska kynnet. Denna programchanson upptas av andra tonsättare, bl.a. Thomas Crequillon.

Chansoner, som tidigare samlats i fåtaliga, handskrivna chansonniers, blev, tack vare de betydande förenklingar av nottryckningsförfarandet som gjorts i Paris på 1520-talet och som kom att användas av Parisförläggaren Attaingnant, spridd till vida kretsar i Italien, Tyskland och Spanien. Denne publicerade mer än 50 chansonutgåvor med över 1 500 chansoner mellan åren 1528 och 1552. Andra stora tryckare/förläggare var Moderne i Lyon, Susato i Antwerpen och Phalèse i Louvain.

Parischansonens tid var förbi vid mitten av 1500-talet; chansonen utmärks under andra hälften av detta sekel dels av förenkling och folklighet (vaudeville) och kunde sjungas av solostämma med luta, dels av polyfon komplexitet och inflytande från den italienska madrigalen. Chansoner av J. Arcadelt, O. di Lasso och C. de Jeune spreds i utgåvor av Parisförlaget Le Roy och Ballard (25 chanson-böcker mellan 1552 och 1585). Ronsard blev favoriserad poet och tonsattes av bl a C. Goudimel, G. Costelay, N. de la Grotte och F. Regnard.

En säregen chansontyp var den som uppkom i anslutning till de nyhumanistiska idéerna vid Pléiade-akademin och Académie de poésie et de musique om musikens etiska verkan. Musiken skulle här vara homofon och metriskt synkroniserad med textens kvantiterande versmått. Tonsättare var bl a C. le Jeune och J. Maudit.


Med den polyfona epokens utebbande (början av 1600-talet) är också den flerstämmiga chansonens utveckling över.

Chanson populaire är fransk benämning för folksång; chanson de variétés kallas nyare folklig visa av alla de slag, men med viss betoning på kabarévisan. (Sång i betydelsen romans kallas däremot på franska mélodie.)
MO85

(franska, sång), generell benämning på en sång med fransk text. Termen refererar till flera olika företeelser, från medeltiden till idag.

I trubadurernas och trouvèrernas musik under 1100-1200-talen var chanson en enstämmig sång. Under 1300-talet blev det en trestämmig sats. Guillaume de Machaut var den förste tonsättare som skrev till en stor del polyfona sånger. På 1400-talet utvecklades chansonen till en genomarbetad polyfon sång, med 3-4 understämmor som ackompanjerade huvudstämman. Viktiga tonsättare under denna period var Guillaume Dufay, Gilles Binchois och Johannes Ockeghem. Denna chansonform hade sin blomstringstid under 1500-talet.

I nästa generation, med bl.a. Clément Jannequin och
Clemens non Papa, utvecklades chansonen till en mer homofon och symmetrisk stas, med livlig rytm och en deklamation som närmade sig talet. Denna form ledde till instrumentala efterbildningar och blev därigemon en viktig utgångspunkt för barockens instrumentalmusik (jämför canzone).

Efter ca 1600 betecknade chanson mer allmänt en enstämmig, populär sång med fransk text. I vår tid betyder ordet en visa av känslosam art eller satirisk schlagertyp, och förknippas främst med vistraditionen i Frankrike, representerad av sångare som Edith Piaf, Juliette Gréco, Georges Brassens och Jacques Brel.
BM03



Källor: PM75 ; MO85 ; BM03
MusikSök 1998-2016