chaconne


(fr.) stycke ursprungligen för dans i långsam tretakt i vilket ett tema upprepas i ständig följd i basen (se basso ostinato). Ett sådant stycke kan vara vokalt (t.ex. "When I am laid in earth" ur Purcells Dido och Aeneas) eller instrumentalt, t.ex. den avslutande chaconnen ur Bachs Partita nr 2 i d-moll för soloviolin.
Jfr. ground bass och passacaglia.

PM75

[sjakå´nn] (fra.), ita. ciaccona [tjakå´na], säges ursprungligen ha varit en vild dans, omkring 1600 införd till Spanien från de amerikanska kolonierna, enligt andra antaganden från Orienten. I betydligt förändrat skick blev den populär i Frankrike, särskilt som scenisk balett, och det blev kutym att varje opera skulle sluta med en chaconne; så sker t.ex. hos Lully och Rameau samt även i flera av Glucks parisoperor. Det är här ej fråga om någon speciell dans utan om ett musikstycke i långsam ¾-takt, som tjänade som underlag för pompösa och kadriljartade balettfinaler.

Musikaliskt sett var chaconnen liksom den nära besläktade (eller identiska) passacaglian uppbyggd som en rad variationer över ett kort, ständigt återkommande basmotiv (basso ostinato) eller en på samma sätt upprepad harmoniföljd. Chaconne förekom ofta som sats i danssviterna, vanligen i mera stiliserad form som t.ex. den mest berömda av alla chaconner, J. S. Bachs, ingående i d-moll-partitan för soloviolin. Bland Händels klaverstycken finns två chaconner. Andra exempel är Beethovens 32 variationer i c-moll (dock ej kallade chaconne) och Carl Nielsens chaconne, båda för piano.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017