cantus firmus


(pl. cantus firmi), den fasta melodin, d.v.s. en given melodi, som lånades från religiösa eller världsliga källor och som tonsättare under 1300-1600-talen använde som en grundval för kompositioner och till vilken andra stämmor fogades. Se även mässa.
PM75

ital. canto fermo, förkortat c.f., eg. "fast melodi", en på förhand given melodi, som görs till stomme för en flerstämmig sats genom att andra stämmor tillkomponeras. Denna princip har varit den primära inom den polyfona musiken alltsedan dess tillkomst och är alltjämt grundläggande för kontrapunktundervisningen. Särskilt blomstrade den inom senmedeltidens och renässansens motett- och mässkomposition, där både kyrkliga och världsliga, gärna välbekanta melodier användes som cantus firmus eller "tenor", vanligen i mycket förlängda notvärden ("pundnoter") och ofta samma melodi en hel mässa igenom (i det sistnämnda fallet brukade mässan uppkallas efter cantus firmus-melodin). J. S. Bach behandlade ofta koralmelodier på liknande sätt, bl.a. i kantater och orgelförspel; ett känt exempel i inledningskören till Matteuspassionen.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017