caccia


(it.) jakt; en medeltida 2-stämmig sång i kanonform, ev. med en fri tredje stämma, där texten och musiken ger realistiska jaktskildringar. Om oboe da caccia, se oboe; om corno da caccia, se horn.
PM75

[ka´ttja] (ital., eg. "jakt"),
1 musikform, blomstrande inom förrenässansens florentinska komponistskola under 1300- och 1400-talen jämsides med den tidiga madrigalen: kanon för två stämmor, som "jagar" varandra, ev. med fri tredje stämma; texten beskrev jakt-, marknads- eller andra realistiska, livfulla scener;
2 i sammansättningar: corno da caccia, jakthorn, äldre valthorn; oboe da caccia, ålderdomlig altoboe, ungefär = vårt engelska horn.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985