barocken



(it. barocco, fr. baroque) härledningen av ordet är omtvistad. Termen, som är hämtad från konsthistorien, används som musikhistorisk epokbeteckning för tiden 1600-1750, från Monteverdi till Bach. Ett gemensamt drag för nästan all barockmusik är användandet av generalbas, men annaras är termen stilistiskt något oenhetlig.

Barockorgeln brukar nämnas som motsats till 1800-talets romantiska orgel. Den är friskare och mindre tung i klangen och försöker inte som den senare att imitera orkestern. Den moderna orgelrörelsen, som har A. Schweitzer som upphovsman, har verkat för barockorgelns renässans.

PM75

musikhistorisk epok, omfattande 1600-talet och förra delen av 1700-talet, i runt tal 1600-1750. Termen är relativt ny och lånad från konsthistorien, där den täcker ungefär samma tidrymd. Egentligen är den grovt generaliserande, ty denna tids musik omfattar i realiteten en mångfald olikartade inslag och strömningar. I stort sett kan man dock skönja vissa stilkarakteristika, gemensamma för både barockkonst och barockmusik: monumentalitet, fantastik och dramatik, starka stegringar och kontraster, rörliga linjer och rik ornamentik, ibland något av svärmeri och mysticism.

Barocken, som förbereds under senrenässansen (se renässans), sätter in på italiensk botten som en stark reaktion mot högrennäsansens allenahärskande, konstruktiva polyfoni (konstnärligt kulminerande hos Palestrina och Orlando di Lasso). Monodin, den enstämmiga melodin med ackordackompanjemang (generalbas), skapad omkring 1600, blir den nya, affektbetonade stil som mer eller mindre behärskar hela epoken (även kallad generalbasens tidsålder). Härur framgår nya musikformer som når hög blomstring: recitativ och aria, opera, oratorium, kantat, sonat, svit och concerto grosso. Instrumentalmusiken blir självständig och orkestern utbildas, sångkonsten når sin höjdpunkt. Italienarna leder i utvecklingen och får hegemoni över hela Europa, främst inom operan, där de har en lång rad framstående kompositörer (från Monteverdi till Pergolesi). Fransk opera hävdar sig dock självständigt (Lully, Rameau), i någon mån engelsk (Purcell). Kyrklig kör- och orkestermusik ges bl.a. av venetianska mästare och tysken H. Schütz imponerande bredd- och klangprakt.

Karakteristiskt för barockepoken är emellertid att jämsides med homofonin den konstfulla polyfonin lever kvar med full vitalitet och under högbarocken (ungefär 1700-talets förra hälft) får en ny blomstring, nu anpassad till den nya harmoniken. En storartad syntes av de två stilelementen skapas av epokens största mästare J. S. Bach och Händel, samtidigt som med barockens utlöpare och avlösare rokokon, ett nytt elegantare och vekare känsloliv får sin resonans i musiken.

MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017