bandspelare


apparat för magnetisk ljudreproduktion. Principen för den analoga bandspelaren är följande. Ljudet förvandlas i en mikrofon till en elektrisk ström med motsvarande fluktuationer. Denna ström påverkar ett plastband med magnetiserbart ytskikt. Bandet löper mäd jämn hastighet förbi ett "inspelningshuvud". Därvid inregistreras strömvariationerna i form av magnetiska fluktuationer på bandet. Vid uppspelning sker den omvända processen med mikrofonen utbytt mot högtalare. I den digitala bandspelaren sker en omvandling av signalen till en serie stegvisa nivåer vilka kan inspelas och återges med mycket hög noggrannhet (se digitalinspelning).

Inspelningarna utmärker sig för stor klangrenhet, kan lagras länge, spelas upp otaliga gånger, "redigeras" (genom klippning och sammanfogande), användas på nytt genom att befintlig inspelning raderas (avmagnetisering). För stereofoni finns bandspelare med flera kanaler (samtidigt återgivande klangbilderna från flera mikrofoner i varsin högtalare). Komplicerade bandspelare med upp till 32 spår har konstruerats för modernt produktionsarbete i framför allt pop-studior och för framställande av konkret och elektronisk musik (bl.a. morphophon med 10 klangfärgsreglerande uppspelningshuvuden och J. Schaeffers phonogen med 12 olika hastigheter, motsvarande den kromatiska tolvtonsskalans frekvenser. – En tidigare numera övergiven magnetisk registreringsmetod var inspelning på stålband.

Se vidare brus, Dolby och kassettbandspelare.

MO85



Källa: Musikordboken 1985