ballet de cour


(fra.), den franska hovbaletten, vilken som "allkonstverk" med enhetlig dramatisk handling banade väg för flera andra musikdramatiska former, bl.a. den franska operan (tragédie lyrique). Ballet de cour, som var förfinad och praktfullt underhållning för hovet, var samtidigt ett instrument för politisk propaganda. Den tillkom som ett lagarbete mellan regenten (som valde ämnet), balettmästaren vid hovet, intellektuella som skrev vers och récits, komponister av vokal- och instrumentalmusiken och en maskinist som planerade och skötte det invecklade scenmaskineriet. En typisk 1600-talsbalett de cour inleddes med en grand concert, vilken följdes av récits, entrées och en avslutande grand ballet. I récits, vilka ursprungligen deklamerades, men från 1605 sjöngs solistiskt, kommenterades vid varje akts början innehållet i denna. Entréerna var de scener som bildade ballet de courens akter. De dansades i rik kostymering och med pantomimiska inslag, inte sällan som danses de caractère, d.v.s. danser uppfattade som karakteristiska för vissa länder. Ballet de cour innehöll även air de cour, dåtidens populära sångform. Till åskådarna delades ut versifierade texter, vers pour les personages, som beskrev balettens innehåll och syftningar, men även anspelade på de med mask försedda deltagarna, vilka var medlemmar av hovet, blandade med några få professionella dansare.

Ballet de cour utvecklades ur allegorisk-mytologiska festformer, odlades vid de italienska renässanshoven och importerades till Frankrike, framför allt sedan Katarina av Medici blivit fransk drottning (1533). Under hennes tid antog dessa spektakel allt större proportioner, för att 1581 nå en kulmen i Circé, ou le Balet comique de la Royne (drottningens ballet de court; comiqe syftar på komedi, d.v.s. den dramatiska helhetsgestaltningen), den första ballet de cour med enhetlig dramatisk handling. Detta berömda, ytterst påkostade evenemang vid Henrik III:s hov i anledning av ett bröllop, iscensattes av italienaren Balthasar de Beaujoyeuls och utfördes av kungligheter och andra förnäma personer. I handlingen, åskådliggjord med solo- och körsång, musik, dans, deklamation och sinnrika teatermaskiner, smickrades kungen allegoriskt som skipare av rättvisa, ordning och harmoni. Något omedelbart inflytande fick dock inte denna ballet de cour, först 1609 inleddes ett decennium då den dramatiskt enhetliga ballet de couren blev på modet i ny gestalt. Denna typ (ibland kallad ballet mélodramatique) som avlägsnade sig från renässansformerna där jämvikt rått mellan talad poesi och musik, står med sin "expressiva" sång, markanta körinslag och effektfulla teatraliska finaler nära operan.

1621 uppstod en ny variant av ballet du cour, ballet à entrées, där tonvikten låg på det visuella: koreografi, kostymer och maskineri. Entrébaletten saknade dramatisk enhet, akterna var dock relaterade till ett övergripande tema. Efter en förfallsperiod återupptogs på 1650-talet idén med en dramatiskt enhetlig ballet du cour, i bl.a. Ballet de la Nuit (1653) där den unge Ludvig XIV dansade i rollen som uppgående sol. J. de Cambeforts musik innehåller här den anapestiska rytm som skulle bli så karakteristisk för Lullys recitativ. För Lully blev ballet du cour ett experimentfält för utvecklande av nya former som comédie-ballet, opéra-ballet och tragédie lyrique.

Ballet du cour upptogs som ett mönster av god smak utanför Frankrike, bl.a. vid drottning Kristinas hov i Stockholm, där från 1638 flera ballet du cour uppfördes. En av dessa var La Naissance de Paix, 1649, med text av Descartes, översatt och bearbetad av Stiernhielm som Fredsafl (? /mk).

MO85



Källa: Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017