ballad


dansvisa; termen har många olika betydelser:

gammal visa (ofta en folkvisa), som berättar en historia, med samma musik för varje vers: därav

2  en sång av berättande natur, t.ex. Goethes Der Erlkönig med musik av bl.a. Schubert och Loewe
3  sång av berättande, förklarande natur, vanlig speciellt i den franska operan och förekommande i t
.ex. Wagners.Den flygande holländaren ("Sentas ballad")
4  instrumentalt stycke, t.ex. för piano (Chopin), ibland med ett motto, som understryker den berättande karaktären (Brahms)
5  en sång som följer ett bestämt formschema i medeltidens trubadur- och trouvèremusik
6  inom jazz- och populärmusiken en melodi framförd i långsamt tempo, t.ex. Body and Soul, Loverman.

PM75

fr. ballade, (av provensalskans balada, dansa, dansvisa). Nordisk folkvise-ballad är en medeltida episk-lyrisk dansvisa med två- eller fyraradiga slutrimmade strofer och omkväde. Texten, i objektiv berättarton, är till stor del uppbyggd av stående vändningar, s.k. formler. Balladen är en återklang från de höviska strömningar som präglade högmedeltiden i Frankrike och Tyskland, men utvecklades tidigt till en självständig skandinavisk genre. Huvudtyper är den östnordiska riddarvisan, vilken anses äldst (Danmark, 1200-talet) och den västnordiska kämpavisan (Norge, Färöarna), bägge med spridning över hela Norden. Andra kategorier är bl.a. legendvisor, historiska visor och naturmytiska visor. Texternas innehåll rör även trosföreställningar (både kristna och folkliga) och rättsskipning). Av medeltida källor (text och musik) finns endast några få danska fragment. Mer omfattande textuppteckningar, men knappt någon musik, finns från 1500- och 1600-talen. Först med romantikens intresse för "folksjälen" inleddes systematiska insamlingar av både text och musik. Merparten av de ca 860 bevarade texttyperna (var och en med varianter) är på danska, ca 250 på svenska vilka har ca 1 300 melodier, de danska ca 800.

Balladen, som till den ursprungligen var en högreståndsprodukt hade genom tiderna sjunkigt till allmogen som bevarat den i muntlig tradition i mer eller mindre omändrat skick. Det mycket heterogena musikmaterialet har gett upphov till diskussion om tonalitet, bl a om förekomsten av en särskild "nordisk skala" d-e-f-g-a-b-c1-d1 med svävande b och c1 (Haeffner, 1818), samt om inflytandet på traditionsbärarna av kyrkomusik och annan musik. Lokalt levde en tradition med dans av folkvisetyp kvar till in på 1800-talet i Dalarna och på Manö utanför Västjylland. Som en unik kvarleva exiterar den ännu på Färöarna. Av sjungande traditionsbärare återstod på 1900-talet framför allt en grupp i Svensk-Finland bland vilka kan nämnas Svea Jansson som återgett ett 20-tal ballader av medeltida snitt.

Den franska balladen är i trubadur- och trouvèrediktningen på 1100- och 1200-talen en enstämmig poetomusikalisk form. Liksom rondeau och virelai är balladen en strofisk visa med refräng, vanligen med tre strofer med vardera 7 eller 8 rader enligt (text)schemat a b a b c d E (F) där E och F är refräng. I sin tidiga form var balladen dansanknuten. På 1300-talet blir balladen genom Machaut den populäraste av formes fixes. Texterna behandlar förutom hövisk kärlek klassiska och mytologiska ämnen, men kan även vara kontemplativa och klagande. I den konstmusikaliska, polyfona och genomkomponerade balladen hos Machaut mister refrängen sin formstrukturella betydelse. Vokalstämman beledsagas av 1-3 instrumentala stämmor. Mot slutet av 1300-talet karakteriseras balladen av subtilitet och expressivitet som i den berömda balladen Fuions de ci av Jacob de Senleches, tillkommen vid drottning Eleanors av Aragonien död 1382.

I den italienska ballatan är formen densamma som i fransk virelais: en refräng kallad ripresa omväxlar regelbundet med en solistiskt framför strof, stanza vilken består av två piedi (fötter) och en volta (vändning). Musiken är densamma i ripresa och volta, och densamma i de två piedi. Ballatan växte fram som dansvisa under 1200-talet och dess form upptas i den religiösa, ej dansade laudan. Under 1300-talet odlades ballatan som konstmusikalisk form av framför allt Francesco Landini, i vars två- eller trestämmiga ballator överstämman sjöngs och de ävriga stämmorna spelades av instrument.

Efter medeltiden kom ordet ballad att allmänt beteckna sånger med berättande text, ofta med ett fantastiskt eller skrämmande innehåll. Så i England, där ambullerande ballad singers sjöng och försålde sina texter (med någon angiven populär melodi) på gator och lantliga marknader etc. Med romantiken började balladen odlas litterärt, Ossiandiktningen och balladerna i T. Percys samling Reliques of Ancient English Poetry (1765) bidrog starkt till upprättelse för den dittills föraktade medeltiden vilken nu började betraktas i ett romantiskt skimmer. I de nydiktade balladerna (främst i Tyskland med Goethe, Schiller, Uhland m.fl.) blev stämningsinnehållet det centrala tillsammans med den berättande framställningen och det heroiskt-riddarromantiska eller mytiskt-folkloristiska motivvalet. Som solosånger utformades de tidiga balladerna dels i kantatstil med inslag av melodram (F. Kunzen, J. Zumsteeg) dels strofiskt. Hos Carl Loewe blir dikternas växlande stämningslägen avgörande för den musikaliska gestaltningen av balladen. Denne m.fl. (Mendelssohn, Schumann) utbildar också den oratorieartade balladen för ortester med kör och soli. För nationalromantiken (Norden, Östeuropa) var balladen en tacksam form att gestalta den egna nationens historiska och mytiska stoff i (August Söderman m.fl.). Balladkomponerandet tilltog under 1800-talets andra hälft, då också wagnersk ledmotivteknik gjorde sig gällande i balladen (Andreas Hallén, W. Peterson-Berger). I överförd bemärkelse finns balladen som karaktärsstycke inom 1800-talets painolitteratur (Chopin, Liszt, Brahms, Grieg m.fl.). 1800-talets ballader företer alla romantiska stämningslägen och utmärks ofta av en pastischartad, arkaiserande suggestiv balladton med inslag av folkvisetonfall.

Inom jazzmusiken betecknar ballad en vanligen lyrisk melodi ur evergreenrepertoaren vilken kan utnyttjas som idé för solistisk improvisation. Ballader förekommer även i amerikansk populärmusik som en långsam, melodisk komposition.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017