balett


dansform av italiensk ursprung, som infördes vid det franska hovet under 1500-talet och utvecklade sig till en självständig konstform med egen teknik och egna regler; vanligen med orkestermusik (oftast specialkomponerad) och fullständig scendekoration. Termen avser ibland den klassiska baletten i motsats till den moderna, fria dansen.

De franska 1700-talstermerna ópera-ballet och ballet-pantomime skiljer på balett med och utan sjungna ord; termen ópera-ballet används också om vissa moderna baletter med inlagd sång, t.ex. Prokofjevs.Askungen. Märk dock att den enkla beteckningen balett inte utesluter användning av sång – som i Ravels.Daphnis et Chloé – och att de Fallas El amor brujo (Kärlekens trollmakt) är en balettpantomim fastän den innehåller vokala solon. Den fria dansen kännetecknas av att den inte strikt följer det klassiska rörelseschemat och av att den eftersträvar inlevelse och uttrycksfullhet.

Se även divertissement.

PM75


fra. ballet, ital. balletto (av ital. ballo, dans), större danskomposition till musik, vanligen sceniskt framställd, i form av en serie dansnummer (balettdivertissement) eller en även genom mimik och plastik åskådliggjord handling (balettpantomim).

Balett har föregångare redan hos naturfolken i deras rituella ceremonier och vidare under antiken: i Dionysoskultens med sång och dans återgivna myter, i dramat med dess sjungande, dansande och agerande kör, i kejsartidens pantomimer och dansförevisningar av professionella artister. Den direkta upprinnelsen till vår tids balett – liksom även till operan – kan räknas från de upptåg med festlig utstyrsel och med sång, tal, dans och instrumental-ackompanjemang, som på 1400-1500-talen blev ett omhuldat mod vid de italienska furstehoven och med iver upptogs i Frankrike och England (den franska ballet de cour, hovbaletten, och de engelska maskspelen). Dessa sällskapsspektakel, vanligen utförda av hovets förnämsta kretsar, var ofta en löst sammanfogad följd av smärre nummer men rymde ibland längre dramatiskt gestaltade scener vilka vanligen i allegorisk eller mytologisk skepnad smickrade fursten och dennes familj.

Frankrike blev centrum för balettens vidare utveckling och med Ludvig XIV, som själv var flitig dansör, fick danskonsten officiell sanktion i den 1661 tillkomna L'Académie Royale de Danse. Av större betydelse än detta exklusiva sällskap sällskap blev dock den 1669 grundade och av Lully ledda L'Académie Royale de Musique (senare stora operan i Paris) från vilken den första balettskolan emanerade 1713. Nya genrer, utvecklade från hovbaletten, blev comédie-ballet, en blandning av skådespel och dans, framgångsrikt odlad av Molière och Lully i samarbete (Le Bourgeois gentilhomme, 1670), samt opéra-ballet i vilken varje akt hade separat handling med blandad sång och dans. Förnäma tidiga respektive sena exempel på denna typ är A. Campras L'Europe galante (1697) och Rameaus Les Indes galantes (1735).

Baletten hade nu börjat lösgöra sig från hovkretsarna, de höga amatörerna ersattes av yrkesdansare som framträdde på teatern. Därmed utvecklades tekniken, och genom hovets balettmästare Pierre Beauchamps fastställdes de fem positionerna vilka bildar utgångspunkt och avslutning för varje benrörelse. Under 1700-talet tenderar baletten att frigöra sig från operan samt från tal- och sånginslag. Den första kända självständiga baletten är John Weavers dramatiska danspantomim The Loves of Mars and Venus (1717). Avgörande impulser i denna riktning gav J. G. Noverre som i Lettres sur la dans et sur les ballets (1760) kritiserade balettens stelnade former och virtuosa, mekaniska dans. I stället borde dansrörelserna åskådliggöra innehållet, och den dittills vanliga ansiktsmasken läggas av. Genomarbetade pantomimiska dansdramer skapades förutom av Noverre själv av balettmästarna Angiolini och Vigano med respektive Don Juan (Gluck, 1761) och Die Geschöpfe des
Prometheus
(Beethoven, 1801).

1700-talet var i mycket mansdansens epok, medan kvinnornas rörelse hindrades av omfångsrika kjolar och högklackade skor. Kända dansare var bl.a. G. och A. Vestris och Jean Dauberval som skapade La Fille mal gardée; av dansöserna var Sallé, Guimard och Camargo stora namn. Efter franska revolutionen blev danskostymerna bekvämare och skon miste sin klack, vilket gav nya tekniska möjligheter och banade väg för den vitklädda eteriska ballerinan som blev huvudfigur i romantikens balett. Denna, vars storhetstid inträffade under 1830- och 40-talen, skapades i Paris av Filippo Taglioni, först som inlägg i Meyerbeers opera Robert le Diable (1831), därefter med den självständiga baletten La Sylphide (1832) där tåspetstekniken för första gången utnyttjades i konstnärligt syfte. Ballerinor som Marie Taglioni, Carlotta Grisi, Fanny Cerrito, Lucile Grahn och Fanny Elssler blev legendariska i bl.a. Giselle(1841, Adam) och andra baletter av Coralli och Perrot. Vid Parisoperan, där balett alltid betraktats som oundgängligt inslag i operaverk, framträdde i efterromantikens strömningar många av de tekniskt fullfjädrade ballerinor (Priora, Bogdanova, Rosati, Ferraris) som skolats i Milano av den berömde pedagogen och teoretikern Carlo Blasis (vars skrifter är grundläggande för klassisk balett). Stilbildande koreografer var Saint-Léon (Coppelia, 1870) och Mérante (Sylvia, 1876), båda med musik av Delibes, senare Manzotti i vars spektakulära massuppsättningar som bl.a. hyllade tidens tekniska framsteg (Excelsior, 1881) mansdansen åter ryckte fram efter romantikens kvinno-dominans.

Utanför Frankrike profilerade sig Danmark med Auguste Bournonville (Napoli, 1842 med musik av Gade, Lumbye m.fl.) och Ryssland med Marius Petipa som viktiga balettländer. Petipa skapade med en schematisk uppbyggnad av solon, pas de deux, ensemblescener, processioner och ett avslutande divertissement – allt inom en sagobetonad ram - den stil vi i dag närmast förknippar med klassisk balett. Han gjorde koreografi till bl a Don Quijote (Minkus, 1869) och Raymonda (Glazunov, 1898) samt till Tjajkovskijs Törnrosa 1890 samt delvis till nyupp-sättningen 1895 av Svansjön. I denna gör den nyskapande och musikaliskt kongeniale Lev Ivanov (Nötknäpparen, 1892) de "vita" 2:a och 4:e akterna.

Nytt blod erhöll den sceniska dansen vid 1900-talets början med Isadora Duncan och Djagilevs exklusiva skapelse "Ryska baletten". Duncan utgick i sin dans från kroppens naturliga rörelser och var den första att använda annan musik än balettmusik (Bach, Chopin m fl). Hennes turnéer och Anna Pavlovas utomryska gästspel (Den döende svanen, Saint-Saens) väckte ett starkt dansintresse och jämnade vägen för Ryska baletten som från 1909, då den framträdde i Paris för första gången, och flera år framåt stod för nyskapandet inom balett. I Noverres anda samverkade koreografer (Fokin, Nijinskij), dansare (Nijinskij, Karsavina), tonsättare (Stravinskij) och konstnärer (Benois, Bakst) i artistiskt enhetliga och briljanta baletter. Efter att till en början ha använt redan existerande musik, 1909 Les Sylphides(Chopin) och Polovtsiska danser (Borodin), 1910 Carnaval (Schumann) och Schéhérazade (Rimskij-Korsakov), skapades 1910 Eldfågeln, den första av Stravinskij komponerade baletter, vilken följdes 1911 av Petrusjka och 1913 av Våroffer. Även Debussy (Jeux, 1913) och Ravel (Daphnis et Chloë, 1912) skrev för Nijinskij vilken väckt enorm succé i bl a Spectre de la rose (1911, Weber) och skandal i En fauns eftermiddag (1912, Debussy). Nijinskijs efterträdare Massine satte upp ett flertal baletter för Ryska baletten, bl.a. Parade (Satie, 1917), Den trekantiga hatten (de Falla, 1919) och Pulcinella (Stravinskij, 1920). 1933 skapade han för Ballets Russes de Monte Carlo den första symfoniska baletten i väst, Les Présages till Tjajkovskijs femte symfoni. Denna genre utvecklades av Balanchine (New York City Ballet) till den abstrakta klassiska baletten, t.ex. Symfoni i C (1947, Bizet), följd av en lång rad liknande. Till det avantgardistiska inslaget i 20-talets Paris hörde förutom Ryska baletten Svenska baletten (1920-25), grundad av Rolf de Maré och ledd av Jean Börlin. I samarbete med Cocteau och tonsättargruppen Les Six tillkom Les Mariés de la Tour Eiffel 1921, vidare La Création du Monde (Milhaud), Relâche
(Satie) m.fl. baletter.

Efter Isadora Duncan utvecklades den moderna fria dansen av R. von Laban och J. Dalcroze vars elever Mary Wigman och Kurt Joos (Det gröna bordet, Cohen, 1932) skapar en ny, expressionistisk och ofta socialt medveten danskonst. I USA grundades 1915 den antiklassiska Denishawn School från vilken bl a utgick Martha Graham i vars danser (musik av bl.a. Copland, Barber och W. Schuman) med psykologisk tematik kroppsrörelserna "skulle åskådliggöra det inre landskapet". En jazzinfluerad dansteater bildades av Katherine Dunham. Betydande amerikanska koreografer är José Limon, Merce Cunningham (samarbete med John Cage), Alwin Nicolais och Jerome Robbins vilken med sin koreografi till West side story (Bernstein, 1957) gjorde jazzdansen populär.

Den traditionalistiska baletten i England utvecklades av Ninette de Valois och Marie Rambert vilka förde fram koreografer som Antony Tudor och Frederick Ashton. Ledande ballerina var Margot Fonteyn som från 1961 samarbetade med den från Sovjet avhoppade Rudolf Nurejev. Engelska koreografer som John Cranko och Kenneth MacMillan har gjort betydande insatser i bl a tysk balett.

I Frankrike verkade medlemmar av Ryska baletten såsom B. Nijinska, Ida Rubinstein, Fokin och Balanchine som koreografer på olika Paristeatrar, vid operan var länge Serge Lifar dominerande med sina neoklassiskt hållna baletter, efter 1945 blev Roland Petit ett stort namn och grundade Ballets de Paris (1948). Maurice Béjart anslöt sig med Ballet du XXième Siècle (Bryssel) till den nya tidsandan och blev först med att använda elektronisk musik till balett.

Sovjetisk balett dominerades på 1920-talet av A. Gorskij som skapade den realistiska stil som därefter följts upp av senare sovjetiska koreografer. Liksom på andra områden var 20-talet en experimentperiod som på 30-talet avlöstes av socialrealism med revolutionära motiv. Lavrovskijs Romeo och Julia (Prokofjev, 1940) med Galina Ulanova som Julia var en remarkabel händelse i sovjetiskt balettliv. Betydande balettpedagog var Agrippina Vaganova vilken utvecklade ett träningssystem som används allmänt i östblocket och även på flera håll i väst.

Inom svensk balett, som från 1950-talet fått en ny storhetstid tack vare koreografer som Antony Tudor, Mary Skeaping, Brian MacDonald, Erik Bruhn m.fl., har växt fram en inhemsk repertoar med verk av Birgit Cullberg, Birgit Åkesson och Ivo Cramér. Musik till svenska balettpantomimer i modern stil har skrivits bl.a. av Alfvén, Atterberg, Rosenberg, Pergament, de Frumerie, von Koch, Blomdahl och Lidholm. På senare tid har också elektronisk musik utnyttjats för denna konstart, i Sverige främst av Ralf Lundsten och L. G. Bodin.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017