b


tonnamn (ty. B, eng. B flat); namn på den med ett kromatiskt halvtonssteg sänkta tonen h. (Ursprungligen betecknade b både b och h, vilka kallades b molle och b durum; härav bl a termerna moll och dur.) Grundton i B-dur (två b) och b-moll (fem b), se tonart. I B betyder antingen

1  i tonarten B(-dur) eller

2  ett transponerande instrument på vilket den noterade tonen C klingar som B; t.ex. klarinett i B (B-klarinett).
PM75

b såsom tonnamn betecknade ursprungligen grundskalans andra ton (den första var a) och avsåg då vårt h. När inom kyrkotonarternas ram behovet av ett kromatiskt sänkt h uppstod, fick b betyda både h och b, vilka kallades respektive b durum och b molle och skrevs (b quadratum) och (b rotun-dum). Härav våra förtecken (återställningstecken) och (sänkningstecken), vilkas härkomst för övrigt kvarlever i de franska och italienska benämningarna: bécarre och bémol, respektive bequadro och bemolle. Härav även termerna dur och moll. Tonnamnet h, som uppkom på 150-talet, accepterades aldrig i England; där heter vårt h alltjämt B [bi] (vid förtydligande B natural] och vårt b heter B flat ("sänkt b", tecknat B ). Schuberts h-mollsymfoni går alltså i England i b minor, Beethovens B-dursymfoni i B flat major. Se solmisation och tonnamn.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985