atonal


utan tonart, d.v.s. musiken är ej komponerad i dur- eller molltonart; därav atonalitet, atonalism. Termen "pantonal", d.v.s. en syntes av alla tonarter i stället för frånvaro av dem, föredrogs av Schönberg men har inte blivit allmänt accepterad. Tolvtonstekniken utvecklades som en systematisering av den atonala musiken.
PM75

atonalitet, atonalism. Atonal kallas ofta mindre korrekt sådan "modernistisk" musik, som genom anhopning av starka dissonanser och ovana harmoniska sammanhang kan göra ett kaotiskt intryck på mindre erfarna åhörare. Atonal, d.v.s. icketonal, i egentlig mening är dock endast den musik som konsekvent upphävt tonalitetsprincipen med allt vad det innebär (jfr. tonalitet). Där får alltså inte ens tillfälligt finnas någon känsla av en ton som centrum, till vilken de andra står i en viss relation. Därmed utplånas inte bara allt vad tonarter heter utan även varje spår av det traditionella harmoniska systemet, byggt på intervallens större eller mindre släktskap. För den verkligt atonala musiken är den kromatiska skalans tolv toner i varje ögonblick absolut likvärdiga och kombineras utan tanke på harmoniska funktioner och med blankt förnekande av själva begreppen konsonans och dissonans.

Atonaliteten förbereddes genom hög- och senromantikens allt djärvare dissonerande förhållningsharmonik och ständiga modulerande. Steget från en uppluckrad tonalitet till atonalitet togs av wienaren Arnold Schönerg (först i Drei Klavierstücke, 1908); i renodlad form möter man atonaliteten t ex i hans Pierrot Lunaire (1912) och hos hans lärjunge Anton Webern. Atonalismen, d.v.s. den atonala stilen, upplevde en högkonjunktur ungefär under åren 1915-30, en jäsningstid då en mängd radikala riktningar inom musiken frodades. Mera sällan rörde det sig dock om en genomförd sträng atonalitet utan om sporadiska yttringar eller en något modifierad form; sådana verk skrevs av Alban Berg, Hindemith, Bartók, Stravinskij (Sacre du printemps) m.fl.. Med 1930-talet gick atonalismen starkt tillbaka; även tidigare företrädare som Hindemith och Stravinskij återgick till en i huvudsak tonal stil. Ett tydligt inflytande kvarstod dock och yttrade sig genom många verk med moderat inslag av atonalitet och ett fåtal alltjämt konsekventa atonalismer, som norrmannen Fartein Valen. 1940- och 1950-talen med sin återuppblossande radikalism medförde emellertid ett nytt uppsving för den atonala stilen, som bl.a. blev en förutsättning för vissa nya riktningar (se punktmusik, seriell, elektronisk musik).

Den tidiga atonala musiken hotade genom avskaffandet av alla traditionella musikaliska lagar, främst de harmoniska men även de formella, att förfalla till ett oorganiserat och helt godtyckligt kaos. En ny särpräglad lagbundenhet införde Schönberg med den av honom skapade tolvtonstekniken, som fick mycket stor utbredning. En speciell form av atonalitet är musik i kvartstoner (A Hàba). Jfr. även polytonalitet.

MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2017