ars antiqua och ars nova


ars antiqua
(lat., den gamla konsten) beteckning för musiken på 1200-talet (byggd på gregoriansk sång och organum), företrädd t.ex. av Perotin.

ars nova

(lat., den nya konsten) den musikaliska stilen i 1300-talets Frankrike och Italien, ställd som motsats till ars antiqua, bl
.a. med införande av tvåtakt (i stället för enbart tretakt) och friare stämföring. Den första viktiga epoken med världslig flerstämmighet. Företrädare är t.ex. Landini, Machaut.
PM75

(lat.), "gammal konst" och "ny konst", två stilskeden inom den äldsta flerstämmiga musiken, respektive 1100-1200-talens tidiga organum-och discantuskomposition och 1300-talets rytmiskt, melodiskt och kontrapunktiskt mer utvecklade konst. Den förstnämnda hade sitt centrum i den s.k. Notre Dameskolan (Paris) och sina förnämsta mästare i Leoninus och Perotinus. Inom den sistnämnda dominerade Frankrike med diktarmusikerna Philippe de Vitry och Guillaume de Machaut och Italien med Francesco Landino och Marchettus från Padua. De viktigaste musikformerna var isorytmisk motett, polyfon ballade, rondeau och virelai (Frankrike) samt ballata, madrigal och caccia (Italien). Väsentlig för den nya stilens tillkomst var en förbättrad, rytmiskt entydig notskrift. Vid 1300-talets slut odlades med förkärlek de profana musikformerna vilka drevs till en ökad rytmisk förfining ("Ars subtilior") av tonsättare som Jacob de Senleches m fl verksamma i Sydfrankrike och Aragonien. Jfr. Trecento.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2016