aria


solosång med instrumentalt ackompanjemang i operor och oratorier; da capo-aria (en särskilt under 1700-talet vanlig ariaform) innehåller en repetition av första delen med en kontrasterande mellandel.
PM75

(ital.), eg. melodi (= fra. och eng. air); kan beteckna sång i allmänhet och även sångbart instrumentalt solostycke men avser främst den mera utförliga, konsertmässigt utformade och sångtekniskt krävande kompositionstyp för soloröst med ackompanjemang, som spelade en ofantlig roll inom i synnerhet 1700-talets opera-, kantat- och oratoriemusik. Arian uppstod omkring 1600 i samband med den "nya stilen", den enstämmiga melodin med ackordiskt ackompanjemang, först i mycket enkla, visartade former. Den vann snart insteg i operan och kantaten och blev allt konstfullare i och med tilltagande melodiglädje och sångvirtuositet.

Med den "neapolitanska skolan" (1700-talets förra hälft) blev den s.k. da capo-arian dominerande; den bestod av två delar jämte repris av den första, och hela arian men i synnerhet reprisen försågs av sångaren med en mängd briljanta koloraturutsmyckningar. Ariorna florerade allt ymnigare och många operor blev blott en serie arior – i varierande utformning och återgivande olika, bestämda känslolägen, från tragik och patos till livligaste lustspelshumör – skilda av mellanliggande recitativ.

Med den italienska operans världsherravälde blev även arian omåttligt populär över hela Europa; den erövrade också, i mindre koloratur-överbelastat skick, oratoriet och den protestantiska passionen, och man möter den bl.a. stor utsträckning hos Händel och J S Bach. Gentemot den förytligade, schablonmässiga operaarian inför Gluck en enklare, ädlare och uttrycksmässigt sannare stil. Mozarts arior är fulländade i sin rika och känsliga karakteriseringsförmåga och sin fint konstnärliga, skiftande uppbyggnad.

I fortsättningen är den franska och tyska operaarian mer dramatiskt och psykologiskt betonad (bl.a. hos Beethoven och Weber), medan den italienska arians melodi- och sångarglädje alltjämt frodas hos Rossini, Donizetti, Bellini och Verdi. Omkring 1850 börjar den renodlade, fristående arian ersättas av andra former, främst genom Wagners reformerande insats; den förekommer alltjämt hos Bizet, Massenet, Tjajkovskij, Puccini etc. men mera som ett melodiskt intensifierat inslag, organiskt inkomponerat i verket.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2016