varmed framför allt
menas det antika Greklands musik, är i stort sett förlorad
för eftervärlden. Vi vet en del om dess teori och instrument,
och i vilka sammanhang musik brukades, men mycket litet om den klingande
musiken. Endast en handfull notuppteckningar finns bevarade på
papyrus- och marmorfragment samt i sena avskrifter.
Att musik spelat stor roll
från äldsta grekisk tid vittnar både homerisk diktning
och sengeometriskt vasmåleri om. Den fyrsträngade lyran forminx är avbildad
i festens och kultens ringdans och används av de höviska
sångarna (aoíderna) då hjältedikter som Iliaden
och Odyssén sjöngs. Under denna äldre tid är mousike´ en självfallen helhet av musik, text
och dans; en vokalkonst ofta förenad med ringdans och styrd av
texten (logos) som bestämde sångmelodins rhytmos och melos. Med konstarternas
allmänna frigörelse från kultiskt-religiösa band
uppstod körvisan och den episka hexameterdikten. I samband med
detta bortförr så småningom både melodi och
instrumental beledsagning i aoídernas sånger, endast
mönstret i form av daktylisk hexameter kvarstod. I de homeriska
dikterna (900-700 f. Kr.) berättas om musik vid olika sociala
tillfällen såsom sångdansen hymenaios vid
bröllop, den forminxackompanjerade dansvisan linos framförd
i fruktbarhetsrit vid vinskörden, elegin (senare kallad threnos) interfolierad med gråterskors klagorop vid
någons död och hyllningssången paian riktat
till Apollon. På 600-talet uppkommer en dorisk körlyrik
med dans (hyporchema), även den till Apollons ära.
Kördityramben i sin doriska,
kitharaackompanjerade form (ej den dionysiska av aulos beledsagade dityramben) synes enligt nyare forskning ha varit utgångspunkt
för det antika dramat. Alltefter funktion och sammansättning
fanns olika körlyriska genrer: enkomion, hyllningssången
som kallades epinikos när den hyllade en segrare vid
idrottsspelen, parthenion för kultsällskap av ungmör,
även bordsvisan skolion förekom i körform.
De främsta kördiktarna är Alkman, Ibykos, Simonides
och Pindaros.
Liksom körlyriken
fullföljde urgamla traditioner från Kreta, förmedlade
även den lesbiska diktarkretsen (600-talet) kretensiska särdrag.
Alkaios och Saphos instrument var lyran (barbiton) vilken även
brukades av joniern Anakreon (500-talet). Härav benämningen
lyrik för denna melos som gav uttryck för personliga känslor
och tankar (kärlek, svärmeri) till skillnad från de
episka dikternas objektiva berättande och körlyriken som
mer var språkrör för allmänandan än för
individen. Tyvärr är mycket lite av detta bevarat. Från
600-talet härrör också Archilochos' mångskiftande
jambiska diktning som av honom deklamerades till aulos. Med honom
förknippas uppkomsten av det heterofona spelet. I samband med de stora festspelen tränger kitharan fram vid sidan av lyran. Den används på 600-talet av den
i Sparta verksamme lesbiern Terpandros. Föregången av Olympos,
en halvt mytisk personifikation av det från mindre Asien inträngande
aulosspelet, utbildar denne modeller för den kitharodiska solosången
till Apollons ära. Dessa nomoi (sing. nomos)
bestämmer form, tonalitet, rytm och användning av kokmpositionerna
och kan närmast jämföras med raga och maqam. Kitharodin och den rent instrumentala kitharistiken utvecklades
vid sidan av och i växelverkan med det sedan länge förekommande
aulosspelet. Officiellt fick auletiken sanktion med den berömde
auleten Sakadas, som vann de pythiska spelen 586 med en flersatsig
auloskomposition (skildrande Apollons kamp mot draken).
Den grekiska musikteorin utgick från lyran och dess spelteknik. Liksom i Kina eller Indien
tänkte man sig också ett samband mellan tonhöjderna
och olika kosmologiska fenomen såsom planeterna, årstiderna,
väderstrecken, människans olika livsstadier etc. Enligt
Pythagoras (500-talet) och dennes krets var talen tingens väsen,
och de konsonanta intervallrelationerna avspeglade universums lagar.
Hos pythagoréerna liksom hos kineserna var utgångspunkten
en absolut tonhöjd som bestämdes efter heliga principer.
När kitharans tonomfång småningom utvecklades till
att omfatta två oktaver ställde matematikern Euklides (300-talet)
upp det s.k. fullständiga systemet, uppbyggt med tetrakord med
fallande tonsteg.
- - - -
- - - -
Den grekiska etosläran har liksom musikteorin österländsk
grund och utvecklades av Damon, Platon och Aristoteles. Musiken har
i denna politisk, pedagogisk och religiös karaktär. Den
är ett medel på gott och ont, och enligt Platon är
det ett statsintresse att bestämma dess användning. Aristoteles
undersöker dess medicinska roll (katharsis) och dess
betydelse i kulturfostran (paideia), ädel fritidssysselsättning
(diagoge') och lek (paidia). Den doriska oktavskalan blev den etiskt viktigaste och en symbol för upphöjd
karaktärsstyrka och manlighet, dess högsta ton e var kosmologiskt
förbunden med Mars blodröda, krigiska sken. De kromatiska och enharmoniska tonsläktena
ansågs förvekligande och uteslöts därför
ur tragedien, medan i det normala och goda diatoniska tonsläktet den doriska skalan ställdes mot den extatiska lydiska, likaväl som den apolloniska
kitharan utgjorde motpol till den dionysiska aulos. Etosläran
i kristen omformning torde utgöra det egentligen enda direkta
bidraget från den antika musiken till västerlandets kultur.
Det antika Rom var länge påverkat av etruskernas musiktraditioner och
kom först under senantiken under grekiskt inflytande. Inga
notdokument finns bevarade, men däremot ett fåtal instrument
och indirekta litterära vittnesbörd om musikens betydelse
både i konst, teori, ceremonier och för den enskilde. Nämnas
kan de högt skattade men socialt ringaktade mimerna, som bl.a.
trakterade instrument och utförde pantomimisk dans med mer eller
mindre realistiska inslag. Kejsar Nero gjorde år 66 e. Kr. en
"konsertresa" till Delfi och Olympia, och av de stora diktarna
anknöt Horatius till den lesbiska skolan. Senantika författare
som Boethius och Cassiodorus missförstod den grekiska teorin,
men spelade stor roll för medeltidens teoretiker. För Augustinus,
som i sitt tidiga liv uppskattat musikens bildningsvärde, fick
musiken senare sitt berättigande endast som tjänarinna till
den kristna kulten.
MO85
