antikens musik


varmed framför allt menas det antika Greklands musik, är i stort sett förlorad för eftervärlden. Vi vet en del om dess teori och instrument, och i vilka sammanhang musik brukades, men mycket litet om den klingande musiken. Endast en handfull notuppteckningar finns bevarade på papyrus- och marmorfragment samt i sena avskrifter.

Att musik spelat stor roll från äldsta grekisk tid vittnar både homerisk diktning och sengeometriskt vasmåleri om. Den fyrsträngade lyran forminx är avbildad i festens och kultens ringdans och används av de höviska sångarna (aoíderna) då hjältedikter som Iliaden och Odyssén sjöngs. Under denna äldre tid är mousike´ en självfallen helhet av musik, text och dans; en vokalkonst ofta förenad med ringdans och styrd av texten (logos) som bestämde sångmelodins rhytmos och melos. Med konstarternas allmänna frigörelse från kultiskt-religiösa band uppstod körvisan och den episka hexameterdikten. I samband med detta bortförr så småningom både melodi och instrumental beledsagning i aoídernas sånger, endast mönstret i form av daktylisk hexameter kvarstod. I de homeriska dikterna (900-700 f. Kr.) berättas om musik vid olika sociala tillfällen såsom sångdansen hymenaios vid bröllop, den forminxackompanjerade dansvisan linos framförd i fruktbarhetsrit vid vinskörden, elegin (senare kallad threnos) interfolierad med gråterskors klagorop vid någons död och hyllningssången paian riktat till Apollon. På 600-talet uppkommer en dorisk körlyrik med dans (hyporchema), även den till Apollons ära. Kördityramben i sin doriska, kitharaackompanjerade form (ej den dionysiska av aulos beledsagade dityramben) synes enligt nyare forskning ha varit utgångspunkt för det antika dramat. Alltefter funktion och sammansättning fanns olika körlyriska genrer: enkomion, hyllningssången som kallades epinikos när den hyllade en segrare vid idrottsspelen, parthenion för kultsällskap av ungmör, även bordsvisan skolion förekom i körform. De främsta kördiktarna är Alkman, Ibykos, Simonides och Pindaros.

Liksom körlyriken fullföljde urgamla traditioner från Kreta, förmedlade även den lesbiska diktarkretsen (600-talet) kretensiska särdrag. Alkaios och Saphos instrument var lyran (barbiton) vilken även brukades av joniern Anakreon (500-talet). Härav benämningen lyrik för denna melos som gav uttryck för personliga känslor och tankar (kärlek, svärmeri) till skillnad från de episka dikternas objektiva berättande och körlyriken som mer var språkrör för allmänandan än för individen. Tyvärr är mycket lite av detta bevarat. Från 600-talet härrör också Archilochos' mångskiftande jambiska diktning som av honom deklamerades till aulos. Med honom förknippas uppkomsten av det heterofona spelet. I samband med de stora festspelen tränger kitharan fram vid sidan av lyran. Den används på 600-talet av den i Sparta verksamme lesbiern Terpandros. Föregången av Olympos, en halvt mytisk personifikation av det från mindre Asien inträngande aulosspelet, utbildar denne modeller för den kitharodiska solosången till Apollons ära. Dessa nomoi (sing. nomos) bestämmer form, tonalitet, rytm och användning av kokmpositionerna och kan närmast jämföras med raga och maqam. Kitharodin och den rent instrumentala kitharistiken utvecklades vid sidan av och i växelverkan med det sedan länge förekommande aulosspelet. Officiellt fick auletiken sanktion med den berömde auleten Sakadas, som vann de pythiska spelen 586 med en flersatsig auloskomposition (skildrande Apollons kamp mot draken).

Den grekiska musikteorin utgick från lyran och dess spelteknik. Liksom i Kina eller Indien tänkte man sig också ett samband mellan tonhöjderna och olika kosmologiska fenomen såsom planeterna, årstiderna, väderstrecken, människans olika livsstadier etc. Enligt Pythagoras (500-talet) och dennes krets var talen tingens väsen, och de konsonanta intervallrelationerna avspeglade universums lagar. Hos pythagoréerna liksom hos kineserna var utgångspunkten en absolut tonhöjd som bestämdes efter heliga principer. När kitharans tonomfång småningom utvecklades till att omfatta två oktaver ställde matematikern Euklides (300-talet) upp det s.k. fullständiga systemet, uppbyggt med tetrakord med fallande tonsteg.
- - - -
- - - -
Den grekiska etosläran har liksom musikteorin österländsk grund och utvecklades av Damon, Platon och Aristoteles. Musiken har i denna politisk, pedagogisk och religiös karaktär. Den är ett medel på gott och ont, och enligt Platon är det ett statsintresse att bestämma dess användning. Aristoteles undersöker dess medicinska roll (katharsis) och dess betydelse i kulturfostran (paideia), ädel fritidssysselsättning (diagoge') och lek (paidia). Den doriska oktavskalan blev den etiskt viktigaste och en symbol för upphöjd karaktärsstyrka och manlighet, dess högsta ton e var kosmologiskt förbunden med Mars blodröda, krigiska sken. De kromatiska och enharmoniska tonsläktena ansågs förvekligande och uteslöts därför ur tragedien, medan i det normala och goda diatoniska tonsläktet den doriska skalan ställdes mot den extatiska lydiska, likaväl som den apolloniska kitharan utgjorde motpol till den dionysiska aulos. Etosläran i kristen omformning torde utgöra det egentligen enda direkta bidraget från den antika musiken till västerlandets kultur.

Det antika Rom var länge påverkat av etruskernas musiktraditioner och kom först under senantiken under grekiskt inflytande. Inga notdokument finns bevarade, men däremot ett fåtal instrument och indirekta litterära vittnesbörd om musikens betydelse både i konst, teori, ceremonier och för den enskilde. Nämnas kan de högt skattade men socialt ringaktade mimerna, som bl.a. trakterade instrument och utförde pantomimisk dans med mer eller mindre realistiska inslag. Kejsar Nero gjorde år 66 e. Kr. en "konsertresa" till Delfi och Olympia, och av de stora diktarna anknöt Horatius till den lesbiska skolan. Senantika författare som Boethius och Cassiodorus missförstod den grekiska teorin, men spelade stor roll för medeltidens teoretiker. För Augustinus, som i sitt tidiga liv uppskattat musikens bildningsvärde, fick musiken senare sitt berättigande endast som tjänarinna till den kristna kulten.
MO85




Käll: Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2016