alt


1 den lägre kvinnorösten (ibland även den motsvarande gossrösten) med omfånget g-g2; den lägsta kvinnorösten, som omfattar ytterligare några toner nedåt, kallas kontraalt
2 (i en "instrumentfamilj") instrument, vars omfång motsvarar altröstens – t.ex. alt-flöjt, alt-saxofon.

PM75

ital. och fra. alto, lat. altus, eg. "hög"

1 Den näst högsta stämman i fyrstämmig sats; ursprungligen förkortning av 1400-talets contratenor altus, d.v.s. hög motstämma till den givna tenorn (se vidare contratenor). Denna stämma sjöngs länge av män (till stor del med falsettröst) och gjorde alltså även ur röstlägets synpunkt skäl för namnet alt, hög – som sedan övergick till den låga kvinnorösten i ungefär samma register I England förekommer för övrigt manliga (vuxna) altsångare ännu i våra dagar; se countertenor.

2 Den lägsta typen av kvinno- eller gossröst (ital. och eng. contra'lto). En utpräglat djup s.k. kontraalt (ej att förväxla med contralto = vanlig alt) kan dock gå ned till e eller d, och i höjden överskrids den angivna gränsen ofta betydligt i s.k. dramatiska altpartier. Det förnämsta altfacket inom operan är detta "dramatiska", som emellertid ej är klart avgränsat; det ligger ofta mycket nära det högdramatiska sopranfacket och kan även betyda ungefär detsamma som mezzosopran. Omfångsrika röster kan uppträda i alla dessa skepnader, och många operapartier kan ej strängt rubriceras som det ena eller det andra. Om en röst i första hand skall betecknas som dramatisk alt eller högdramatisk sopran beror ofta snarast av den mörkare eller ljusare färgen och av om rösten har sin största expansion i djupet eller i höjden. Som alt- eller mezzosopranpartier betraktas och besätts oftast Ortrud i Lohengrin och Brangäne i Tristan och Isolde, ehuru båda av Wagner betecknas som sopranpartier. Andra sådana partier, ifrågakommande för olika rösttyper, är Eboli i Don Carlos, Amneris i Aida (mer utpräglat altbetonat) och Delila i Simson och Delila (d:o), medan Azucena i Trubaduren och Ulrika i Maskeradbalen kan hänföras till verkliga dramatiska altparier. Som kontraalt kan man betrakta Erda i Nibelungenringen. Ett storartat, verkligt altparti av en annan, mera lyrisk och högtidlig typ är Orfeus i Glucks Orfeus och Eurydike (ursprungligen skrivet för kastratröst). Vidare finns en hel rad smärre "spelroller" för alt, vilka anses som ett särskilt fack (ty. "Spielaltistin" och komische Alte"), t.ex. Hans i Hans och Greta, Marcellina i Figaros bröllop och Magdalena i Mästersångarna. Viktiga konsertuppgifter för alt finns bl.a. i en lång rad körverk med fler eller färre solister solister (vanligast solokvartett), i Brahms' "Altrapsodi" och i ett flertal symfoniska verk av Mahler, bl.a. Das Lied von der Erde.

3 Den näst högsta arten inom en instrument-"familj", som omfattar flera instrument av samma byggnad men i olika storlekar och tonlägen; vanligen stämt en kvart eller kvint lägre än den högsta arten, t.ex. altbasun, altfiol, altflöjt, althorn, altklarinett, altoboe, altsaxofon.

MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2016