affektlära


inom framför allt 1700-talets musikestetik läran om musikaliska känslouttryck och om de musikaliska medlen att väcka dessa känslor.
PM75

den under det tidiga 1700-talet teoretiskt utvecklade men i praktiken under hela barockepoken förhärskande uppfattningen och kompositionsprincipen att musikens uppgift var att åskådliggöra varierane känslor och sinnesrörelser, "affekter", väl att märka på så sätt att varje komposition eller slutet avsnitt hade till föremål ett bestämt fixerat själstillstånd. Affektläran grundades på en analys av affektinnehållet i intervaller och ackord och bidrog genom sin schematisering till att utveckla vissa schabloner eller standardfraser i barockmusiken, men bidrog också, genom sin inriktning mot det expressiva, till att utveckla rokokons känslosamma stil. Affektläran har beskrivits av Quantz och C. P. E. Bach och finns utförligt framställd i Matthesons Der vollkommene Kapellmeister (1739). Jfr. musikestetik.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2016