ackompanjemang


ordagrant "ledsagning", den bakgrund som ges åt en mer framträdande stämma medelst musikaliskt material av mer sekundär betydelse. Ackompanjemang kan vara av mycket varierande art, mer eller mindre konstfullt utarbetat och mer eller mindre självständigt. Det är för oss principiellt förknippat med homofoni (som kännetecknas just av att en stämma är bärare av det melo-diska innehållet och den övriga satsen är ackompanjerande) och är i sin enklare form rent ackordisk, varvid man kan urskilja olika typer: liggande, brutna eller figurerade ackord. Det kan dock även innehålla polyfona element (självständiga stämmor, imitationer) i betydande utsträckning, och man kan t.o.m i rent polyfon sats tala om ackompanjemang, såvida en stämma är påtagligt viktigare och de andra är kontrapunkter till denna.

Ackompanjemang i homofon mening är en relativt sen företeelse. Fastän sång sedan urminnes tid har ledsagats av instrument, t.ex. hos gamla testamentets hebréer, under den grekiska antiken och hos medeltidens trubadurer och minnesångare, var det i sådana fall troligen endast fråga om unisont dubblerande av melodin, eventuellt med smärre avvikelser (heterofoni). Man tänkte linjärtmelodiskt. För de utomvästerländska högkulturerna (Indien, Kina, Japan etc.) har homofoni och harmoniska relationer i västerländsk mening aldrig varit betydelsefulla. Den tidiga flerstämmigheten (organum) i västerlandet var utpräglat polyfon till karaktären med likvärdighet mellan stämmorna. Först i 1300-talets världsliga franska musik (chansons, ballader etc) möter man en polyfoni med dominerande melodistämma, och denna övergående företeelse återkom på allvar på 1500-talet, bl.a. i enklare, världsliga körsånger (frottole, balletti) och i sånger till lutackompanjemang. Omkring 1600 utmynnade utvecklingen i tillkomsten av det renodlade ackordiska ackompanjemanget, generalbasen, som blev dominerande under hela barockepoken och t.o.m. en tid därutöver. Nästa betydelsefulla nyhet var det av Haydn och Mozart utbildade "obligata ackompanjemanget" (se obligat) med dess mer livfulla stämvävnad och uppdelning av melodin på olika stämmor. Detta blev grundvalen för orkester- och kammarmusikstilen i fortsättningen, medan Schubert i sina sånger var den främste pionjären för det fantasifullt utformade pianoackompanje-manget, som ytterligare individualiserades av Schumann, Brahms, Wolf och många andra. Samma utvecklingslinje har följts i de sånger till orkester som komponerats av Mahler, R. Strauss, Webern, Rangström m.fl.

MO85




Källa: Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2016