a


1 tonnamn; sjätte tonen i C-dur-skalan, grundton i A-dur (tre kors) och a-moll (utan förtecken) – se tonart. Härav ass, aiss, assess. Ettstrukna a (a1) används vanligen vid stämning av instrument – se normalton. Beteckningen i A anger antingen (1) i tonarten A(-dur) eller (2) ett transponerande instrument, på vilket den skrivna noten c klingar som a (och motsvarande för de andra tonerna), t.ex. klarinett i A (A-klarinett)

2 i den musikaliska formläran tecken för första delen av ett stycke. ABA t.ex. betecknar en form där första delen upprepas efter en mellandel.

PM75

Tonen a har en särskild rangställning bland skalans toner. Trots att c är vårt tonsystems grundval, är det a som är utgångspunkten för stämningen av instrument: de flesta stämgafflar ger tonen a, orkestern stämmer efter oboens a, stränginstrumens övriga strängar stäms efter a-strängen. Detta förhållande har gamla anor. A var från början också utgångspunkten för skalan, så redan (under ett annat namn) i den antika grekiska musiken och som arv därifrån i den tidiga medeltida musikteorin. Våra oktavvis upprepade bokstavsbeteckningar fixerades på 900-talet, varvid den uppåtstigande diatoniska skalan fick namn efter alfabetets första bokstäver: a, b, c, d, e, f, g. Först på 1500-talet fick c sin nuvarande centrala ställning och den ursprungliga tonen b fick namnet h (se vidare b). Ettstrukna a har numera officiellt en tonhöjd motsvarande 440 (tidigare 435 dubbelsvängningar i sekunden (se normalton). Se även solmisation.
MO85



Källor: Prismas Musiklexikon 1975 ; Musikordboken 1985
MusikSök 1998-2016